Leonardo DiCaprio is The Wolf of Wall Street

DiCaprio glänser i Scorsese’s fortsatta glorifiering.


Det är inte många som likt mästerregissören Martin Scorsese upprepat kommer undan med att glorifiera brott och brottslingar, i det här fallet genom en sociopatisk pengahungrig man som gjorde sin karriär med hjälp av investeringar på börsen, främst med andras pengar. Diskussioner om Scorseses vinkling av ämnet och glorifieringen i den här filmen har florerat både i tidningar och på internet vilket resulterat i högvis av bortglömda texter i skuggan av Scorseses verk, som enligt mig inte är värre än något dramatiserat dokumentärdrama sett från den “onda” sidan. Och varför inte glorifiera? Att identifiera sig med det otrevliga är också ett sätt att konfrontera sig själv, och förhoppningsvis få sig en tankeställare kring vem man är, eller först och främst. Vem man vill vara.

Det är därför jag beskriver Scorsese som en mästerregissör och inte bara en regissör. Han visar sin film och han gör den tolkningsbar, han skriver ingen på näsan hur de ska uppfatta huvudrollsinnehavaren och han håller sig från trenden att förklara vad som händer genom förenklad dialog och långa scener. Det är rappt, precist och utmanande – precis så som jag vill ha det.

Bluray Wolf of Wall StreetFrån botten till toppen gick resan för aktiemäklaren Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) och det var en resa som gick väldigt snabbt. På drygt tre timmar sammanfattar Scorsese det mesta i Belforts liv i ett tempo anpassat för kokainsnortande kalkoner. Det är full fart från 80-talet och framåt och det är hela tiden fantastiskt välberättat. Från det att Belfort bestämde sig för att bli rik tills dess att han förtjänat det förmodligen (i branschen) smickrande smeknamnet “The Wolf of Wall Street” går det många år, men det är höjdpunkterna som dokumenteras vilket håller tempot uppe och karaktärerna intressanta.

Som den stjärna han är så glänser DiCaprio i huvudrollen och han gör det självsäkert. Han är uppbackad av Jonah Hill som sen tidigare visat sig vara mer än ett roligt nylle i filmer som Cyrus och Moneyball. Här tar han framgångsrikt nästa steg i karriären. Tillsammans är de en välsynkad duo och det är otroligt trevligt att följa dem i deras väldigt otrevliga liv. Där de generellt är ohyggliga mot alla samtidigt som en beundran för dem byggs, mycket för att de får saker gjorda, de tjänar pengar och de kan ta för sig. Jag vet inte säkert om det här är den amerikanska drömmen, men det är en amerikansk dröm i alla fall och det är väldigt lätt att fastna i det romantiska skimret runtomkring dem. Precis som jag antar att Scorsese tänkt, att vi ska fångas upp av det omoraliska och senare tänka efter. Förhoppningsvis.

Scorsese lyckas trollbinda mig under hela filmen och jag vet att jag förmodligen borde banna det leverne som visas i bild på grund av att det är omoraliskt och hemskt på många sätt. Men jag kan inte, jag vill inte och jag kommer inte att göra det. The Wolf of Wall Street är en magnifik film för en vuxen publik och den skapar ett intressant personligt dilemma genom sin glorifiering. Självrannsakningen eller bristen på densamma när filmen är slut avgör vem du är, eller vill vara. Och det om något är väl att utmana sin publik?

Att den är riktigt välgjord, trovärdig och snygg med massvis av stjärnglans både från huvudroller och mängder av biroller gör den knappast någon otjänst och The Wolf of Wall Street hamnar högt upp på listan över de bästa filmerna jag sett i år. Har du missat den? Se den genast. Förhoppningsvis så utmanas även dina värderingar, eller så förstärks de du redan har. Oavsett vilket så är jag rätt säker på att det finns något att lära sig från den här filmen och det har ingenting att göra med en pengahungrig ung mans resa till toppen, det har att göra med oss.