Winter's Bone DVD

Det är inte ofta dystert är så här fängslande.


En film som så många andra – baserad på en bok. Författaren heter Daniel Woodrell och förtjänar all uppmärksamhet han kan få kring den här filmatiseringen av boken som håller samma namn. Winter’s bone tar landsbygden i ett amerika vi ofta förskonas från i filmens värld – och hystar den rakt igenom tvn’s projektion av en alternativ verklighet. Det är fängslande från första sekunden. Missa inte det här.

Ree, en ljus ung kvinna i smutsiga kläder tar hand om sina två yngre syskon ensam. Fadern frånvarande, modern mentalt instabil och förpassad till fängelset som hennes piller bygger runt henne dag för dag. De har det kargt, veden börjar ta slut, maten kommer inte räcka och inkomsterna är lika med noll.

När sheriffen kommer och knackar på dörren och förklarar för Ree att hennes far måste inställa sig till rättegång för att rädda familjens hus och mark (som satts som pant för en borgensumma) så börjar en smärtsamt sökande efter en man som aldrig kommit hem vid fasta klockslag, om han ens kommit hem överhuvudtaget. Ree ger sig ut i det gråa Missouri för att hos Crank-tillverkande, brottsligt benägna barråttor och kuvade kvinnor försöka hitta den enda man som kan rädda familjens hem. Men han tycks inte att finnas någonstans.

I Ree’s resa genom det nedgångna, skrotbilsdekorerade och känslomässigt öde landskapet i centrala USA, präglat av inbördeskriget och nedlagda industrier förtjänar de flesta vi ser sitt levebröd på Crank-tillverkning (Crystal meth). Drogerna är för dem som cigaretter för oss och ingen rynkar på näsan om en liten sked med vitt pulver snortas upp för att hålla ögonen öppna bara ett tag till. Apatin för morgondagen syns i ögonen på dem allihopa, förutom de två yngre syskonen till Ree – som kan ställas i kontrast till resterande filmen som två symboler för hopp i ett samhälle i förändring. Deras personer porträtteras alltsomoftast med lek, Sonny (Isaiah Stone) åker skateboard på gruset eller plywoodskivor han lägger ut för att kunna rulla medan Ashlee (Ashlee Stone) hoppar häst på deras stora studsmatta. De är barn och de är framtiden.

Men deras glorior lyser inte tillräckligt starkt för att dämpa det mörker som lagt sig över Ozark Mountain. Ree kämpar med en större insats än hon förväntat sig efter sin far och till sin hjälp har hon bara sig själv. Emot sig har hon alla som inte tycker om frågvisa, blonda, självständiga kvinnor (det vill säga hela orten). Inte ens hennes farbror “Teardrop” (John Hawkes) vill hjälpa henne, trots blodsbanden.

Hur kan det här bli bra då, all misär och alla jobbigheter i ett landskap som inte ger utrymme till det allra minsta draget på smilbanden? Jo, för att:

Skådespelet är fantastiskt. John Hawkes skapar en atmosfär kring sin roll som Teardrop som gör att jag i soffan känner mig illa till mods, han visar även en enastående förmåga att växelvis vara en bästa vän men är bäst som den starke brodern till en försvunnen man.

Lika fantastisk är stjärnan i filmen – den unga Jennifer Lawrence (Ree) som väl här kan anses gör sin genombrottsroll och senare kommer bli än mer känd eftersom hon finns med i rollistan för “X-Men First class”. Hennes prestation är så bra att jag rös och det var även hennes roll som lämnade mig funderandes över Winter’s bone en hel eftermiddag efter att jag sett filmen.

Miljöerna är fängslande och dekorativa i sitt nedgångna utseende och uppenbara brist på omvårdnad. Husen är gammeldags trähus eller baracker med smutsiga plastfasader. Autenticiteten i bilderna är etthundra procent och det tillsammans med en jämn typ av kamerabilder blir det också en fin studie av människorna i och tillsammans med sina omgivningar.

Manuset är genomtänkt och det yttras inte många ord i onödan, men för den delen är det inte alls tyst utan dialogdrivet från första stund. Det lämnas plats åt mindre personliga scener som fördjupar och i vissa fall förenklar karaktärerna vi tittar på. Trovärdigheten behålls i alla lägen.

Winter’s bone är en studie av en studie i dysterhet och det amerika som vi oftast inte ser. I modern tid men i omoderna hus utan minimalistisk detaljinredning där varje hushåll hankar sig fram till tonerna av banjomusik. Varför det har blivit så vet jag inte, men att se det på film i Winter’s bone väcker mitt intresse för en mer sympatisk underklass jämfört med den truckkörande redneckbilden som annars målats upp.

En fantastisk film som kommer att lämna många tittare inklusive mig berörda, starkt, genomarbetat och ett riktigt bra exempel på hur ett till synes ganska ointressant drama kan innehålla så mycket. Se Winter’s bone, du kommer inte att ångra dig.

INGA KOMMENTARER