Whiplash


Det trummas så fingrarna blöder.



Handlingen i konsert- och dirigentfilmer brukar cirkulera runt klassisk musik där man hittar de största tekniska utmaningarna och de svåraste kompositionerna.

Trodde jag ja.

Tills jag nu i helgen såg Whiplash och påmindes om hur avancerad och annorlunda jazzmusiken är – med sina kakafoniska utsvävningar och blåsinstrumentsinfernon. Utan tvivel bevisat här i Damien Chazelle’s intensiva drama om uppoffringar, ambitioner och perfektion.

Whiplash blurayI Whiplash följer vi Andrew (Miles Teller) som är förstaårsstudent på New Yorks finaste musikskola när hans ambitioner att bli tidernas bästa jazz-trummis sätts på prov av den skräckinjagande läraren Fletcher. (J.K. Simmons) Tempot är högt och förväntningarna högre när Fletcher dirigerar sin jazzensemblé inför kommande konserter. För en förstaårselev som Andrew blir taktökningen en fråga om att antingen satsa allt, eller lägga ifrån sig trumpinnarna för gott.

Är det något som går hem hos mig så är det strävande musiker ställda inför till synes omöjliga uppgifter och utmaningar. Filmer som A Late Quartet (2012) och Le Concert (2009) ligger högt på listan över favoriter tillsammans med många biografiska berättelser som Ray (2004) och Get on Up (2014) eller liknande fiktiva filmer som Bröderna Coen’s Inside Llewyn Davis (2013). De slår alla på samma toner och spelar låten om musikern som kämpar i en omöjlig konkurrens med hela världen emot sig. Verkligen en bra låt, värd att lyssna på om och om igen då den aldrig låter likadant två gånger.

Whiplash är en av de grymmare filmerna i subgenren “musiker mot toppen” och är som tur är fiktiv om än baserad på regissören- och manusförfattaren Damien Gazelle’s egna upplevelser från musikskolan. Perfekt rollsatt med hårdingen J.K. Simmons i rollen som musikläraren med så höga krav på sina elever att de hatar honom lika mycket som de beundrar honom. Att Simmons inte skulle fixa den här rollen kommer aldrig på tal, det vet alla som sett honom terrorisera sina medfångar i fängelseserien Oz där han hade en betydande roll som anstaltens värsta mobbare. Ställd att hunsa en ung Miles Teller som knappt odlat mopedmustasch så briljerar Simmons något otroligt, men det är inte bara hans egen förtjänst – då Teller spelar sin egen roll minst lika bra, som sävlig men otroligt bestämd och nästan oförstörbar.

Men där Whiplash briljerar i att visa på en otrolig kamp mellan elev och lärare så missar den mycket av vad jazz som musikstil symboliserar. Det finns ingen glädje att finna i jazzen i Whiplash utan det som spelar roll är jakten på rätt takt och förmågan att trumma tills fingrarna blöder. Det inspirerande som jag hoppas få ut av att se filmen uteblir eftersom ingen tycks spela för kärleken till tonerna och rythmen, de spelar för att nå specifika tekniska mål och perfektion. Eller som en kamp genom musiken, där det gäller att visa sig på styva linan i ett musikaliskt duellerande.

Whiplash är dock en otrolig film som verkligen fångar in en, men det är inte tack vare jazzen eller något inspirerande. Det är J.K. Simmons och Miles Tellers otroligt välspelade roller och Damien Gazelle’s snabbklippta regi som får det att fungera. Handlingen skulle lika gärna kunna utspela sig på en fotbollsplan, i ett rockband eller i ett restaurangkök, för jazzen blir bara en exotisk kuliss för ett starkt och engagerande drama.