Where the buffalo roam

En rolig Bill Murray i fantasilös film.


Det är Bill Murray som dragit på sig den röda kavajen, cigarettförlängaren (vad heter dom?) och solhatten för att återskapa legenden Hunter S. Thompson. En man som åt knark, sköljde ner det med sprit och samtidigt som han spelade amerikansk fotboll på rummet skrev ihop artiklar till sina uppdragsgivare. En frilansande skribent som tog sig friheter och kom undan med dem, just för att han levererade ovanligt frispråkiga texter i en tid där drogliberalismen straffades hårt. Nixon var chef (president) och han hade inget överseende med pillerknaprande ungdomar och var inte särskilt förtjust i vuxna drogpåverkade heller. Kommunister var de allihopa.

I Where the buffalo roam följer vi Hunter S. Thompson på resande fot, en resa fylld av snitsiga kommentarer från en annan dimension. Bill Murray porträtterar den ständigt drogpåverkade journalisten på ett utpräglat vis och får ta hela ansvaret för att vi ska förstå det. Inget effektskapande med färgade filter, zoomande kameror eller liknande syns till för att påvisa trippens inverkan, vi får istället Murrays ibland fyndiga, ibland självklara livekommentering av vad det är som pågår. En svår roll där det gäller att både vara med i filmen samtidigt som han måste vara frånvarande mentalt nästan hela tiden. Och han gör det med stil och finess, vilket också blir den största underhållningen med hela filmen som i övrigt många gånger känns rätt billig och oinspirerande…

Peter Boyle livar upp som en motvikt till Bill Murrays kalla syn på livet och har den andra stora rollen där han spelar Hunter S. Thompsons advokat. Ja, till en början i alla fall… För när han förlorar ett av många civilrättsfall mot det stenhårda drogmotståndet ger han upp sin karriär och försvinner några år. Återkomsten är tänkt vara spektakulär med planer om droger, vapen och kvinnor i en väpnad revolt som luktsalt för att väcka en då nästan svimmad Thompson. Men intresset är svårt att väcka hos en nu mer framgångsrik skribent, som ändå ger föredetta advokaten Lazlo en chans att förklara sig.

Vi befinner oss i periferin av två livsöden som är dömda att avrundas med buller och bång, det bästa sättet att följa dessa herrars äventyr är att bara ta emot, njuta av fyndigheterna som ramlar ur Murray samtidigt som Boyle bidrar med de tokigare ideérna som utan tvekan kommer leda till trubbel för dem båda. Det är, som alltid intressant att ta del av Gonzojournalistikens faders berättelser och drogerna, kvinnorna, vapnen och den obrydda attityden gör sig väldigt väl på film – även om Where the buffalo roam mer känns som en lightversion av det hela, jämfört med vad som kommit senare i ämnet.

För ämnets skull en intressant film som väcker lust att ta reda på mer om ursprunget till filmen men berättelsen i sig själv en ganska tam historia som inte känns särskilt trovärdig. Det är som om Bill Murray besatts av Alan Alda (från M.A.S.H) för att kommentera en film utan inriktning. Komiskt sett ibland lyckat men hela produktionen haltar av att vara överbearbetad och till synes väldigt styrd. Allt i bild känns placerat och ospontant och förutom Murray och Boyle så finns det inte mycket att applådera till. Åttiotalsfilmer generellt sett lider lite av det här med kass scenografi och brist på uppfinningsrikedom, något som Where the buffalo roams hade mått mycket bättre om den fått ta del av. Jag hade gärna sett någon form av tripp ur förstapersonsperspektiv eller liknande också, då det ofta bara verkar vara en bakfull Thompson som tragglar runt med sina oklyftiga kommentarer…

Så med ett par intressanta personligheter i fokus vars berättelse inte tas tillvara med tillräckligt mycket fantasifullhet så blir det inte mer än en tvåa (med plus i kanten till Boyle/Murray) till Where the buffalo roams. Det är tillräckligt underhållande för att jag ska titta färdigt men jag känner mig långt ifrån nöjd med tiden jag spenderat.

INGA KOMMENTARER