404 - Sidan kunde inte hittas.
Vi ber om ursäkt, sidan du försökt nå finns ej.
Du kan gå till hemsidan

VÅRA SENASTE INLÄGG

I, Frankenstein Aaron Eckhart

Raka vägen mot slutstriden med många missade möjligheter.


Aaron Eckhart spelar Frankensteins monster och har precis mördat och begravt sin skapare när han dras in i ett heligt krig mellan djävulens demoner och Guds utsända Gargoyles. När monstrets bevisats vara mer än bara en barnsaga hoppas demonerna under ledning av den charmante Naberius (Bill Nighy) att han och Frankensteins anteckningar om sin skapelse kan vara nyckeln till att återuppväcka de som fallit i striden mot det goda, för att en gång för alla kunna härska på jorden. Motståndet låter inte vänta på sig och den gudstjänande Gargoyle-ordern har sina egna planer för monstret – som faktiskt helst av allt bara vill bli lämnat i fred…

I, Frankenstein BlurayUppbyggt som ett tv-spel far I, Frankenstein fram förklarad precis som sekvenser i ett äventyrstevespel. Dialogerna är främst skrivna för att vi ska förstå handlingen istället för att vara interaktion människor, demoner eller monster emellan. I början är det här irriterande men ju längre in i filmen vi kommer desto mer action blir det och till slut så är de mjäkiga dialogerna överflödiga. Samtidigt går de bibliska, spirituella och existensialistiska tankegångarna förlorade, de som kunde ha blivit så bra och gjort det här fantastiskt, vilket det inte riktigt är nu.

I, Frankenstein är en film precis som Hansel & Gretel: Witch Hunters. Den tar en populära myt eller saga, berättelse och placerar den i en lite steampunkig och väldigt gotisk miljö för att med största möjliga effektmakeri skapa en underhållande actionfilm för en förmodat ung publik. Och ja, det fungerar alldeles utmärkt. Sett till hur dåligt filmen tar tillvara de stora frågorna och all potential i det så är I, Frankenstein istället en framgångsrik action i mörka miljöer. Gotiska byggnader täcker natthimlen där inte helt imponerande Gargoyles flyger i jakten på läskiga demoner, överallt slåss det för fulla muggar nästan hela tiden. Pauserna mellan sammandrabbningarna blir kortare och kortare tills vi slutligen kommer till den grandiosa slutstriden mellan Monstret, då namnad Adam och Naberius i ett maffigt fyrverkeri av död och eld.

Inte en film som lever upp till mina förhoppningar om något mer än snygga datorproducerade kulisser och monster och inte väldigt relevant vad det gäller legenden om Victor Frankenstein. Men för all del, se den för dess actionsekvenser, specialeffekter och det övernaturliga. Förvänta dig dock inget annat än en rak och rätt stel väg från början till slut, där de enda som glänser är de två manliga huvudrollerna i en väldigt välsminkad Eckhart och bäst efter honom den evigt subtile och myndige Bill Nighy. Han gör ju sig så bra som badguy.

Nicolas Cage i Tokarev

Ännu en dotter kidnappad, ännu en far som hämnas.


Om det är någon i Hollywood som jag hade gett upp allt hopp om så är det min gamla favorit, Nicolas Cage. Han gick från Vampire’s Kiss, Raising Arizona, Bringing Out the Dead till Ghost Rider och Drive Angry med ett par lyckade instick i Kick-Ass. Det mesta han gjort de senaste tio åren har varit om inte dåligt så i alla fall under medel och hans namn förknippas inte längre med utmanande roller i spännande filmer. Tokarev är inget undantag tyvärr men har i alla fall tagit ut svängarna lite med den fallande stjärnan och faktiskt, faktiskt så är det bitvis roligt att titta på Cage igen.

Tokarev BlurayTokarev handlar om föredetta gangstern Paul Maguire (Cage) som lämnat kriminaliteten för att leva ärligt när hans gamla liv hinner ikapp honom och hans enda dotter kidnappas. Paul misstänker att den ryska maffian ligger bakom och eftersom polisen inte har något att komma med, trots att Danny Glover spelar kriminalare, så måste Paul med hjälp av sina gamla kumpaner återvända för att göra ett otrevligt och blodigt besök i hans gamla liv.

Cage gör som sagt sig bättre i Tokarev än han lyckats med i de flesta filmer under det senaste årtiondet. Han får spela ut aggressioner och våldsamheter sida vid sida av de mindre kända silverrävarna Max Ryan och Michael McGrady. Bland de väldigt välstämda och underhållande birollerna syns Peter Stormare som en rullstolsbunden gangsterboss och en väldigt vältränad Pasha D. Lychnikoff som detsamma men från en annan del av världen. (Ryssland såklart.)

Hämnd är Tokarevs ledmotiv och den spanske regissören Paco Cabezas som tidigare jobbat med allt från expressionism till parodier gör ett bra jobb i att sätta tempo och när det behövs, chockera publiken genom att låta Cage göra saker som han vanligtvis inte är känd för. Det är svårt att förutse Tokarev och trots att jag tror mig ha klurat ut alla möjliga twistar så överraskas jag av det smarta manuset från Giallo-författarna Jim Agnew och Sean Keller. Det håller hela vägen genom, så länge man tolererar det osannolika i att allt som sker i Tokarev sker utan att något rättsväsende ger sig in i leken.

Tokarev är alltså lite av en överraskning och jämfört med sina gelikar så håller den stilen. Inte lika häftig som Taken eller Taken 2 men i alla fall bättre än Stolen, en annan Nic Cage-film där hans dotter hamnar i fel händer.

Nick Frost frontar i Cuban Fury

Ett, Två, Salsa!


Shaun of the Dead-förknippade Nick Frost står för en gångs skull utan sin ständige partner Simon Pegg och gör det med ordentligt mycket sväng i höfterna. Temat är dans och upplägget en mix av typiska fight-filmer som Rocky och tv-showen So You Think You Can Dance?. Kamp, montage och dansdramatik står på schemat med andra ord – i den här mysiga men inte fullt så roliga komedin.

Cuban Fury DVDSom en mallad feelgoodfilm ger Cuban Fury plats åt den bittre coachen (Ian McShane), svåra romanser, dansare i paljettbeklädda kostymer, sexistiska omoderna män och givetvis en lagom portion humor på det. När Bruce (Nick Frost) återupptar sin ungdoms passion att dansa med hopp om att imponera på nya chefen tillika kvinnan han förälskat sig i (Rashida Jones) blir det en längre resa än han kunde ana. Många år har gått sen danskostymen satt som en schmäck och formen är inte den bästa, inte bra alls faktiskt. Men envis som en oxe trotsar han de höga oddsen och det visar sig att jakten på kärleken blir så mycket mer, då Bruce inser att det liv han levt som vuxen, ja det har varit rätt trist och färglöst.

Cuban Fury är en mysig lätt-tittad komedi med en av Englands mest charmerande män i huvudrollen och blir tyvärr aldrig mer än det. Filmen är full av färg och dans men förlitar sig alldeles för mycket på det uppenbara i sitt tama berättande. Det blir aldrig spännande att följa Bruce i jakten på kärleken, varken till kvinnan eller på dansgolvet. De satsningar som används för att överraska och göra något kryddigt är verkliga hit-or-miss-grejer och oftast stannar det vid rena pinsamheter, speciellt en dance-off, en danstävling mellan den irriterande birollen Chris O’Dowd och Nick Frost. En av filmhistoriens jobbigaste scener.

Tycker du om dans-TV eller skulle du vilja se underdogmallen från i stort sett alla boxningsfilmer som någonsin gjorts fast utan slagsmål så kommer Cuban Fury att passa helt perfekt. Det är mer eller mindre en dansuppvisning inlindad i spelfilmsformat och visst, det är trevligt att titta på speciellt då många kompetenta dansare är med – men förutom mysfaktorn så finns det inte mycket nytt att hämta. Det är enligt formatet korrekt utformat och det blir faktiskt rätt tråkigt att försöka ta till sig ytterligare en underdog som uppenbarligen kommer att lyckas.

Roligast är det att leta efter Simon Pegg som såklart inte kan hålla sig borta samt att vänta på när Chris O’Dowds jobbiga karaktär ska sättas på plats, tyvärr sker det i samband med den jobbiga scenen jag nämnde tidigare här, men det är ändå en vinst för mänskligheten.

The People vs. Larry Flynt

För pressfriheten och rätten att vara olika! (Och obscena!)


Trots att jag inte direkt håller med entreprenören (porrkungen) Larry Flynt om att världen behövde mer nakna kvinnor i tryckt format så hade han rätt när han kämpade mot staten och den strama högern. Han kämpade för pressfriheten och rätten att få publicera sin idé av underhållning. En rättighet som måste finnas, som måste vara fri. För tänk om den inte var så, då skulle vi varken kunna slösa bort hela dagar på internet eller ägna oss åt att ta del av oliktänkande förutom i revolutionära stearinljusbelysta affischfabriker. Vilket i och för sig skulle vara mysigt det också. Men vi har det bättre som det är nu ändå.

The People Vs. Larry Flynt BlurayThe People vs. Larry Flynt är lika mycket berättelsen om Larry Flynts liv som det är ett ställningstagande för yttrandefriheten, det första författningstillägget i den amerikanska konstitutionen. Många verkar ha missförstått den här uppenbara vinklingen och ser bara The People vs. Larry Flynt som en galen film med Woody Harrelsson i huvudrollen som excentrisk porrkung. Trots att filmen inleds med det slitna citatet “I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” och från första början är en film där den lille publicisten kämpar med en ny kontroversiell idé mot det rådande censurflitiga etablissemanget. För det är det Larry Flynt handlar om även om filmen ger en god insyn i hur starten på ett växande porrimperium och mannen bakom det såg ut.

Regisserad av den etablerade regissören Milos Forman som var uppbackad av bland andra Oliver Stone i producentrollen lutar Larry Flynt åt att vara en komplett film bara baserat på deras tidigare erfarenheter. Jokern i leken av kända namn är Courtney Love som överraskar enormt som Larry Flynts älskarinna, affärspartner, fru och patient i olika skeden av hennes omvälvande liv, en kvinna som var lika fruktad som älskad och som tillsammans med sin man tog världen med storm. Utan henne hade imperiet förmodligen inte blivit vad det blev och det missar inte manusförfattarna Larry Karaszewski & Scott Alexander trots att de siktar på att skriva om historieböckerna gällande mycket annat. Den debuterande Edward Norton (som är fantastiskt övertygande) spelar till exempel tre personer ihopknådade till en och det har gjorts många liknande förändringar samt kronologiska omkastningar för dramaturgins skull. Det här gör temat runt uttrycksfriheten alltmer tongivande och förminskar biografidelen i sig (i alla fall för dem som inte tror på allt de ser). Det är en film med Larry Flynt som verktyget för att förklara varför yttrandefriheten inte får stoppas – trots att vi inte alltid håller med om det som uttrycks.

The People vs. Larry Flynt må inte vara en korrekt återspegling av Larry Flynt och möjligen alltför romantiserande runt den pornografiska branschen precis som det brukar vara när män spelar huvudrollerna. (När kvinnor spelar huvudrollerna är det oftast en helt annan bransch.) Men det är en underhållande film med Woody Harrelson i högform i huvudrollen som är värd att se inte bara för att Larry Flynt är en intressant person (inte nödvändigtvis beundransvärd) utan också för att lite bättre förstå varför det är viktigt med yttrandefrihet, pressfrihet och idag mest omtalat kanske, religionsfrihet – för det går under samma flagg, även om det är svart och vitt.

Gänget i The Dilemma

Ibland är det extra svårt att vara en bra kompis.


Ronny och Nick har varit kompisar sen barnsben och de har alltid ställt upp för varandra villkorslöst. När Ronny (Vince Vaughn) en dag upptäcker att Nicks fru Geneva (Winona Ryder) har ihop det med en yngre man så förändras allt det. Han hamnar i han i ett virrvarr av förvirring utan många val, där han antingen försöker rädda kompisens äktenskap själv, eller tar den svåra vägen och berättar vad han vet.

Och givetvis så väljer Ronny den enkla men ändå krångligaste vägen för att rädda kompisens äktenskap. Bakom ryggen på Nick spelar Ronny ut alla kort i leken för att få Geneva på rätt spår igen och under tiden brottas han med sina egna planer att fria till flickvännen Beth (Jennifer Connelly) som inte alls förstår varför hennes pojkvän plötsligt börjat bete sig som en galning.

Det är Vince Vaughn som fått det största lasset att dra i The Dilemma och han gör det faktist riktigt bra. Jag har aldrig fastnat för Vaughn’s sätt att porträttera karaktärer tidigare eftersom karaktärerna han oftast gör inte är särskilt lättgillade. Ronny däremot, han är lättgillad. En vanlig kille som försöker göra det bästa av en situation som inte är bra på något sätt. Och tillsammans med Winona Ryder som är den näst mest betydande rollen så fungerar han riktigt bra. Ingen glänser speciellt men vikten av att ge rätt roll till rätt person syns så bra här, då de alla passar som handen i handsken, för att ta till ett slitet uttryck.

Ron Howard som regisserat vet rutinmässigt hur en film ska berättas och The Dilemma är en av hans mer lättsamma produktioner, speciellt jämfört med Cocoon, A Beautiful Mind med flera, han har mängder av bra filmer i bagaget och jag kan inte tänka mig att han på något sätt skulle kunna misslyckas med att få till The Dilemma, vilket han inte heller gör såklart. En stadig film med ett enkelt men detaljerat manus från en annan rutinerad man i Allan Loeb som skrivit många framgångsrika mellanmjölkskomedier. (The Switch, Here Comes the Boom.)

The Dilemma klarar sig mycket på grund av all rutin och kompetens bakom och framför kameran men den gör inga anspråk på att vara en komedi över alla andra. Situationskomiken är rolig och timingen på skämten helt ok, men ingenting som The Dilemma erbjuder känns riktigt nytt. En perfekt film när man har tråkigt en söndag och känner att tiden borde gå lite snabbare, den ger några skratt och lite engagemang, mer än så behövs det inte ibland.

American Gigolo

Richard Gere satte standarden för stekare världen över.


Om du någonsin funderat över hur du ska bete dig för att uppnå det ultimata steket så är American Gigolo en ypperlig lektion. Richard Gere pumpar synthmusik med tidsfast åttiotalsdunk i sin Mercedez-Benz på väg mellan klientel i de finaste kvarteren av Hollywood. Han är en glädjeman för rika hemmafruar, en hett eftertraktad gigolo och den enda som på rätt sätt kan mätta uttråkade kvinnors frustande lustar. Han är mitt i smeten, han är “the shit”. Men allt det är på väg att förändras.

För när en av Justins (Gere) klienter blir våldsamt mördad så leder alla spår oväntat nog till honom. Någon försöker skapa en syndabock och nu är det upp till Justin med hjälp av klienten och älskarinnan Michelle (Lauren Hutton) att bevisa oskulden. Frågan är dock, finns det någon oskuld kvar i Hollywood?

American Gigolo BlurayAmerican Gigolo är en knepig film som mest blir sevärd för Richard Gere’s övertygande roll som gigolon Justin i samklang med manusförfattaren Paul Schraders uppfinningsrika berättelse. (Samme Schrader som skrev Taxi Driver, Mishima och delar av Raging Bull.) Filmen är lika forskande i de mer dolda sidorna av människor som Schraders andra filmer och böjde sig inte för att porträttera utanför heteronormen vilket var mer kontroversiellt i början på 80-talet än det är idag. I en värld av synd och sex (så att säga) rör sig Richard Gere som en ikon mellan kunder och han har pondus nog att komma undan med både lite misogynitet och homofobi, trots att det är hans jobb att hålla både kvinnor och män glada.

Lika mycket en spegling av en amerikansk kultur på väg mot fördärv som en thriller där det gäller att hitta vägen ur en ordentlig knipa när hela världen tycks stå på kant. Schraders manus tar tillvara på det mesta det kan innebära att vara en manlig prostituerad från ett perspektiv som ofta glorifierar den manliga sexualiteten. I sämsta fall verkar det vara ett yrke många män nog skulle trivas rätt bra med. Tjäna pengar, vara obunden och steka i Hollywood, en narcissistisk utopi som turligt nog skakas i fundamenten och ställer Gere att skådespela mer än bara en hjälte för kåta idioter, utan också en man makt i sin egen värld visar sig vara mindre än han trott.

American Gigolo är dock långt ifrån lika intressant som jag hade hoppats. Manuset är gediget, Richard Gere gör en bra roll som Justin och inblicken i åttiotalets rikemansvärld från utsidan är ok. Men jag lyckas aldrig fästa något större intresse vid varken mordhistorien eller generellt runt Justins kommande öde. Studien i personen Justin är intressant men i långa loppet så håller inte American Gigolo mig alert och intresserad med annat än att det är funkigt och roligt. Den här amerikanska gigolon har inte åldrats väl med andra ord och det som gjorde den till något speciellt för över trettio år sen känns inte väldigt kontroversiellt idag.