Gandolfini glänser i sitt försök att återskapa en familj.


För åtta år sedan förlorade Doug och Lois sin femtonåriga dotter i en våldsam bilolycka. Hon dog två år efter Mallory’s mor, som också hon förolyckades i samma sorts scenario. Nu träffas de tre överlevande av en slump och deras relation blir av den mer komplicerade sorten.

Under en konferensresa kliver Doug (James Gandolfini) in på en strippklubb, där han motvilligt blir bjuden VIP-loungen, där dansarna prostituerar sig. Kvinnan som lockat upp Doug heter Mallory (Kristen Stewart), hon försöker snärja Doug att klä av sig och köpa det dyraste paketet. Hon behöver pengarna. Mallory är en självständig ung kvinna med ovårdat språk och en minst sagt brokig bakgrund, hon utger sig för att vara tjugotvå år fyllda. Sanningen ligger närmre de mellersta tonåren, en bluff som Doug synar.

Det som skulle blivit ett par hundra dollars inkomst förvandlas till en ny boende i Mallorys nedgångna hus, en man med ett stort hjärta och en obearbetad sorg inom sig som försöker ta sig an den unga strippan och sköta om henne. Han börjar rusta hennes hus, betala för varor och hjälpa henne i kniviga situationer. Hemma har han en fru, Lois (Melissa Leo) som inte heller bearbetat sin sorg väl efter dotterns bortgång. Hon stängt in sig i sitt hus och går inte ens ut för att hämta posten, ett svårt fall av till synes själv-vald agorafobi som endast kommer kunna avhjälpas av ren desperation. Och hon kommer få tillfälle.

I regi av Jake Scott som skapar en berättelse som både ser bra ut och verkligen sjunker in i sin publik som ett verkligt porträtt från autentiska människor. Samtidigt som han undviker att hamna i skuggan av sin fars storfilmer, Ridley Scotts alltså. Gott betyg också till Ken Hixon som skrivit ”Welcome to the Rileys” för utan de rätta orden hade den här filmen inte fungerat så bra som den gör nu. Det är en perfekt mix av timing, gott sinne för bilder och vinklar och samtal de tre personerna emellan som ger den här filmen sin goda stämning. ”Welcome to the Rileys” är en målande titel för vad som komma skall.

I ett 3-aktssystem berättas det först om Doug och Lois, deras liv i spillror. Sedan övergår vi till Doug och Mallory, en hetsigare mellan-akt som för handlingen långt fram i tiden tills den tredje och mest dramatiska delen av filmen tar vid. Det är en enkel uppdelning som fungerar väldigt bra, mycket lätt att följa och förutom några mindre händelser så sker filmen statiskt runt ett par eller en trio. Sådana här uppdelningar skiljer ofta en bra film från en dålig eftersom vi nu får tid att skapa egna förutsättningar, egna förhoppningar samt att vi kan försöka gissa oss fram till ett slut som vi tycker passande. Precis så gjorde jag och för en gångs skull satt jag ändå lite fundersam när eftertexterna rullade och tänkte att ”Vore det inte bättre om det blivit som jag tänkt.”

Det lugna paret Gandolfini och Leo stjäl showen från den yngre och hetsigare Stewart men jag kommer inte påstå att någon gör sin roll felaktigt. Bristerna i personligheter som i filmen påpekas från en till den andra spelas först riktigt bra både fysiskt och i dialogerna, och de förändras sedan naturligt i samklang med att karaktärerna växer. ”Welcome to the Rileys” tycks fulländad på de flesta punkter jag tar upp men det finns en liten nackdel som genomsyrar hela filmen.

Nackdelen är att förutom inledningen och avslutningen så är det här en ganska förutsägbar film som innehåller de allra vanligaste detaljerna hos en ”vårdare” och en ”patient”, om det går att jämföra relationen Doug – Mallory på det viset. Problem uppstår och de fixas, motvilja visas och försoning sker med mera. Därför kan jag bara ge ”Welcome to the Rileys” en fyra i betyg, även om jag väldigt gärna skulle vilja ge en femma. Orsak och verkan är ju en vital del i film som behövs, men jag är tveksam till att det hade behövts vara så uppenbart och enkelt som här.

I övrigt lovar jag att ni som tar er tid att se Gandolfinis porträttering av en grossist som krisar och bygger nytt bo inte kommer att bli besvikna. Det är vattentätt till nittio procent och jag känner mig mycket tillfreds med hur jag spenderat min tid i soffan just för den här filmens skull.

INGA KOMMENTARER