We are what we are (Somos lo que hay)

En skrämmande historia om en familj och deras matvanor!


Titeln passar mycket bra till det här mexikanska skräckdramat som börjar när familjefadern dör mystiskt inne på ett köpcentrum. Ingen vet vem han är men under obduktionen så hittas bevis på förgiftning tillsammans med en väldigt ovanlig detalj i mannens mage, en detalj som kommer få polisen intresserad.

Hemma i det nedgångna huset tvingas de två sönerna till mannen ta hand om familjens göromål under faderns frånvaro och här handlar det inte främst om att betala räkningar eller sköta familjens urmakeri, även om de gör det också. De viktigare göromålen har en helt annan och mycket hemskare inriktning – och ingen förklaring ges till varför. De är vad de är och det är bara att acceptera.

We are what we are (Somos lo que hay) är en samhällskritisk film med ett av de mest motbjudande tematiska berättelserna någonsin. Föreställ dig att familjen från Texas chainsaw massacre klädde upp sig lite och flyttade in till stan, de hankade sig fram genom att sälja klockor på marknad och bjöd ibland hem någon på middag, för att sen äta upp dom. (Jag vet att jag borde skämtat till det där, men det är gjort så många gånger att det räcker och blir över.)

Det här är dock inte någon rakt av skräckfilmsinriktad sak trots att den har både kusliga stunder och en hel del uppfläkta och grafiskt utmanande bröstkorgar. Dramatiken inom familjen som efter faderns död består av en osäker broder, en våldsbenägen broder, en manipulativ syster och en mor som försöker stå stark i ensamheten och leda familjen blir överhängande viktig för mig när jag tittar på. Det känns viktigare att familjen får reda ut sina kamper än jakten efter den okonventionella dieten, även om det är både spännande och ibland farsartat odolt.

Kritiken som jag nämner riktas nästan uteslutet mot den mexikanska polisen som rakt av anklagas för att vara penga- och berömmelsehungriga opportunister, klantskallar och dåliga arbetare. Aldrig förr har jag sett sådan inkompetens bland lagens män som i We are what we are och det utan en komisk glimt i ögan. Det är mer som en klackspark rakt i skrevet på varenda polischef i hela landet, en uppmaning till skärpning. Kritiken når även över fattigdomens gränser, där allt utspelar sig omkring trasiga områden som mest påminner om Brasiliens kåkstäder. Det sitter inga mustaschprydda tjocka män på verandan och tar en siesta. Kampen på liv och död i de fattigas Mexico är uppenbar och välinkorporerad tillsammans med den mer publikdragande handlingen.

Efter att ha inlett en skräckkväll med floppen XII så var det här helt rätt film att följa upp med. Den har allt som XII saknade både tematiskt, berättarmässigt och estetiskt. En snygg film på alla sätt och vis, mitt enda bekymmer är att jag gärna hade tagit emot mer information kring bakgrunden till allt som händer. Det var inte en del av planen, så det är bara att applådera regissören och manusförfattaren Jorge Michel Grau för en annorlunda och väldigt spännande dramaskräckfilm.

INGA KOMMENTARER