Warrior

Melodramatisk fightingfilm som utforskar manliga relationer.


Paddy Conlon (Nick Nolte) lyckades trots sitt alkoholiserade leverne frambringa två söner som kan ignorera honom när han spenderar ålderdomen i ensamhet. Den ena sonen Tommy, spelas av Tom Hardy och är en krigsveteran som precis kommit hem efter en sväng till Irak. I skepnaden av en arbetslös amerikansk hjälte som är sugen på en inkomst söker han sig till det han kan bäst, nämligen att slåss. Han attraherar mycket uppmärksamhet genom att vinna en snabb och ren fightpå ett gym med alla odds emot sig och möjligheterna öppnar sig för honom när någon lägger upp matchen på nätet, där den snabbt blir en viral snackis.

I en annan del av staden så sover två små flickor i sina sängar medan deras pappa Brendan (Joel Edgerton) är ute och kämpar med att försöka knocka en motståndare under ett jippoevent på en parkeringsplats. Han tycks slåss för livet, vilket på sätt och vis också stämmer. Brendan är en välanpassad lärare som på grund av tunga lån och utgifter blivit tvungen att ta upp sin ungdoms karriär för att dryga ut hushållskassan, han går lätta matcher i MMA och vinner oftast fighterna genom att vara rutinerad i ringen. Brendan är Tommy’s yngre bror och deras relation är minst lika ansträngd som Hulk Hogan’s hotpants. De har inte setts eller umgåtts sen tonåren och när de återigen befinner sig i samma stad så är det bara en tidsfråga inann de möts igen, antingen på gatan – eller i ringen..

Passande nog så kommer det att anordnas tidernas största MMA-event någonsin som även erbjuder en rekordelig prissumma till en ensam vinnare. 5 miljoner dollar står på spel och 16 atleter med nötta knogar och broskfyllda smalben ska slåss om vinsten. Både Brendan och Tommy’s sikte ställs in på Sparta – jordens hittills största Mixed Martial Arts-event, och ingen av dem kommer att stanna förrän en vinnare korats!

Som upplagt för en klicheéfylld resa där familjen ställs mot sporten och det är precis vad det är också. Enormt väl mottagen av publiken och redan på IMDB’s tydligen rätt vanskliga top250-lista. Frågar du mig så förstår jag inte för fem öre vad den har där att göra. Folket bestämmer förvisso och det är ju bra det, för Warrior är en folkets film med inte mindre än tre stycken underdog-berättelser löpandes tillsammans och med och mot varandra. Givevis skapar MMA-sportens popularitet ett publikbehov, ändå har jag hört från många att filmens MMA är rätt långt från verklighetens, jag tenderar hålla med – utan att vara någon expert men i form av att vara en som gärna sitter uppe och gluttar på Tv4-Sport på nätterna lite då och då.

Oavsett om det är strikt enligt hur saker och ting hade gått till i verkligheten, vilket i många avseenden är rent löjeväckande i The warrior så fungerar konceptet. Klyshorna haglar tätare än tätt och Tom Hardy, Nick Nolte samt Joel Edgerton passar väl i sina roller. Jag har sett rätt många Tom Hardy-filmer/serier på senaste och det börjar bli tydligt att det här är rollen som han kommer göra tills han dör. Med viss variation i Bronson men i stort sett lika från Animal Kingdom så fortsätter han vara en stenhård jävel som ingen tafsar på ostraffat. Nolte oscar-nominerades för sin biroll och Edgerton hamnade i skymundan, allt det känns helt ok och rättvist såhär i efterhand.

Filmen i sig är inte spektakulär, speciellt inte med den klippning som jag såg den. Där hela faderittan som vi väntar på, den stora turneringen – uteblir, och ett riktigt dåligt klipp tar oss direkt till den sista striden. Tydligen så är inte den testosteronstinna publiken den mest viktiga utan dramat får all plats. I ärlighetens namn så tycker jag att det är ett riktigt dåligt drag eftersom dramat, trots att det är välspelat och hyfsat intressant, lätt att ryckas med i, inte slår någon annan films intentioner sen första Karate Kid-filmen släpptes. Det är samma grej, känslomässigt impotenta män som löser problem med nävarna istället för reson, det är meningen att vi ska förstå det och anamma det som ett validerbart sätt att komma överens. Tillåt mig små-le.

The warrior är inte något annat än en typisk underdog-film som ser väldigt bra ut och som också spelas väldigt bra men som inte leverear något annat än det som förväntas av alla som nånsin sett en liknande film. Konceptet är allt annat än nytt och med tanke på klippningen som jag upplevde (som jag hoppas ni slipper, jag har frågat distributör och fått svar att det ska vara såhär) så finns det ingen anledning till att se Warrior förutom för dramat, vilket för mig känns rätt så irrelevant när jag förväntat mig en rafflande avslutning med adrenalinstinna män som svettas i en oktagonformad arena.

INGA KOMMENTARER