Wallander - Dödsängeln

Skönsången ljuder i en lugn kyrka på landet strax utanför Ystad.


Lugnet håller sig som vanligt inte länge runt Wallander då en av de skönsjungande ungdomarna i den lokala kören försvinner från skolan där de övernattar… Wallander och Co. kopplas in och snart har de ett riktigt mysterium att lösa…

…samtidigt som spänningarna inom gruppen ökar efter så många äventyr tillsammans. Speciellt får vi uppleva en kyla tidigare osedd mellan polisen Wallander och åklagaren Katarina som inte riktigt har listat ut vad de vill med varandra ännu tycks det. Svartman har inte långt till ett nervöst sammanbrott heller verkar det som efter otaliga äventyr där han mest bara gjort skitgörat.. samma här, men han gör sitt jobb och håller käften som en duktig drönare. Det är ytterligare problem som tas till ytan av den kvinnliga praktikanten Isabell (Nina Zanjani) som nu får sin chans att visa framfötterna efter Sverrir Gudnasson’s lite större medverkan i de tidigare filmerna. Duktig skådespelerska, sämre polis för att sammanfatta det lite snabbt..

Wallander har som vanligt det ganska svårt att komma fram till en lösning, men han jobbar på i sina otroligt dåligt sittande jeans och tar sig fram bit för bit mot mållinjen. Han får mycket hjälp i Dödsängeln och med lite tur så ska det nog gå bra.

Det är en grupp unga skönsjungande tjejer med en ganska strikt körledare som Dödsängeln handlar om. De tycks alla vara i fara då det plötsligt försvinner flickor spårlöst en efter en.. de börjar bli rädda och Wallander känner pressen. Som vanligt gör Krister Henriksson en bra tolkning av sin roll, jag som till en början tyckte att han var en usel Wallander har definitivt fått lära mig nu efter så många filmer att han är en riktig baddare på det här. Han har vunnit mitt förtroende och jag skulle gärna lämna in en polisanmälan bara för att se honom arbeta den.

I övrigt så är Wallander – Dödsängeln samma skrot och korn som tidigare filmer med undantaget att den är mer spännande och personligen tycker jag det är rätt så roligt att se dessa små irritationsmomenten som uppenbarar sig i relationerna. Det är en frisk fläkt då det varit rätt anonymt av den varan tidigare trots modiga försök. Jag antar att det är rätt lätt att hamna i ”Skilda världar” om det blir för mycket personligt och för lite polisjobb. Och det är därför dom är här. Polisjobb alltså.

För att vara nummer 22 i en serie filmer är Dödsängeln helt ok och utan några blunders i historien, aningen lättgissat slut kanske men ändå väl uppbyggt men med lite för få möjliga gärningsmän kanske.

Ljud och bild håller samma standard som tidigare men sången som vi får njuta av här kan vara värd en högre standard på utrustningen. Extramaterial består av trailers för de första tjugoen filmerna (mastigt!) plus en trailer för nästa film – Vålnaden. Ska bli intressant att se vad det handlar om, får mig att tänka på Sherlock Holms av någon anledning…

INGA KOMMENTARER