Wallander: Ce...

Wallander: Cellisten


Så var det dags för den artonde filmen om Kurt Wallander & Co.


Åklagaren och kommissarien glider isär, praktikanterna får det tufft efter några filmers lugn infasning och den ryska sidan av brottsligheten visar exempel på sin typiska råhet.

Wallander är en musikälskare och gedigen skivsamlare, genren som han fäster störst värde vid tycks vara av klassisk natur. Således går han även på konsert för att få njuta hela upplevelsen live och Wallander – Cellisten rör sig som förväntat i de finare salarna, alla fall till en början. Vi får se en kvinnas rappa fingrar dras upp och ned efter en lång hals samtidigt som Kurt Wallander stilla njuter i den dunkelt belysta publiken. Han blir så imponerad av konserten att han när tillfället bjuds passar på att tacka kvinnan på knackig engelska efter konserten. Strax därpå smäller en bilbomb bakom hans rygg, och kvinnans uppenbarelse blir förstärkt av artificiell eld och rök.

Wallander är (uppenbarligen) så först på plats och hjälper den skadade cellisten att komma i säkerhet. Det visar sig snart att kvinnan är ett kronvittne mot en högt uppsatt medlem av den ryska maffian och därmed lovligt byte för både kreti och pleti. Att skydda henne från vidare attentat blir svårare än förväntat och Wallander får ta hjälp av all sin erfarenhet och list för att skydda henne och sina medarbetare från dessa tuffa ryska mafiosos.

Många filmer blir det, som jag sagt förut. Wallanderserien fortsätter sitt framgångsrika korståg på den svenska dvd-marknaden samtidigt som all annan deckarverksamhet på film tycks ha stannat av. Cellisten är en av de tätare filmerna i den här serien, det händer faktiskt väldigt mycket under de 90 minuterna och det känns som att tiden går fort när man tittar. Många nya personliga vändningar, lite extra kuriosa kring karaktärerna i filmen, speciellt Wallander såklart och även helt nya ansikten (för mig i alla fall) som jag kan tänka mig ska fasas in så smått.

Jag tycker Cellisten är den bättre filmen om man jämför med Tjuven, som i och för sig var mer verklighetsförankrad i en stad som Ystad (där allt händer), de har båda sina för och nackdelar men är i alla fall bättre än tidigare alster från nysläppen. Det haltar upp och ned hela tiden men regissören Stephan Apelgren tycks ha bra koll på vad som fungerar. Vi får se hur nästa film beter sig och hoppas att det är en trend i förbättringarna. Cellisten använder sig av ett krångligare manus än tidigare och också det på både gott och ont då det inte riktigt fungerar för mig med politiken inom polisväsendet och spänningen för filmens skull.

Men sammanfattningsvis så är Cellisten en av de bättre Wallanderfilmerna som jag sett och den hamnar definitivt över medel på betygsskalan, den har spänning, intriger och personliga överraskningar, yttelite drama och främst utveckling för de lite nyare karaktärerna i filmen, även om det inte är så fasligt mycket…

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)