Tom Tykwer's Vinterdröm

Tom Tykwer skapar stämning i vinterlandskap.


Tom Tykwer känns mest igen för sin inblandning i omkastande Cloud Atlas och supersnabba Spring Lola. Och i Vinterdröm, hans dramathriller från 1997 är det lika personligt med samma framgång i att skapa karaktärer, men tyvärr har inte filmen i sig samma dragkraft, då det blir lite väl mycket relationsharvande alldeles för lite spänning.

Vinterdröm handlar om fem personer vars liv korsas efter en olycka på en hal bergsväg, efter att Rene krockat med en stulen bil och skickat en ung flicka i koma. Rene flyr platsen yr av chocken och vaknar utan ett minne av händelsen nästa dag. Men flickans far som körde den andra bilen har inte glömt och han har redan börja leta efter den stulna bilens ägare. Ett sökande som går hand i hand med att Renes liv tar en vändning till det bättre. Då han möter Rebecca, en aspirerande skådespelerska utan talang och även bekant med en man som nyligen fått sin bil stulen.

VinterdrömTvå relationer och ett thrillermoment snurras runt i Vinterdröm som om det vore en spiral av luft fylld med snöflingor. Varje flinga en händelse av varierande storlek som fladdrar förbi för att skapa en olustigt familjär och irriterad stämning. Vi möter Rene, mannen med minnesförlust och hopp om en ljusare framtid. Rebecca, den stadiga vännen till Laura, en alltid rödklädd blondin som håller fast vid ett dåligt förhållande med Marco, bil-lös player och skidlärare med en glimt i ögat för varje kvinna som ser åt hans håll. I periferin utspelas en familjetragedi som får för lite utrymme ledd av Theo, filmens mest intressanta person på en hämndresa för något han mycket väl själv kan vara ansvarig för.

Imponerande är det att Tykwer lyckas hålla ihop filmen under de strax över två timmar som den tar, för det är detaljerat inom relationerna där filmens största styrka ligger även om jag inte håller med om att det är det viktigaste. Jag tycker istället att mer energi borde ha satsats på tragedin, skulden och lyckan som det kan innebära att vara ovetande så som Rene är.

Men allt från kamerans placeringar till det gemensamma husets inredning känns rätt och det är ändå både en snygg och intressant film att titta på. Längden blir en nackdel då berättandet om de olika relationerna överetableras. Transportsträckorna för den mest intressanta delen av filmen, rörande olyckan, blir på grund det lidande. Och Tykwers val av avslut likaså, som istället för som hela filmen gås igenom med en övertygande autenticitet, blir osannolikt och bortslarvat snabbt, till fördel för en missriktat storslagen slutscen som gör mer skada trots dess publikfrierier.

Tykwers Vinterdröm har mycket bra att erbjuda men den har alltför mycket brister och bångstyrighet. Sådant som kan tyckas kontroversiellt finns med just för den sakens skull, slutet är svårsmält och den mest spännande delen av filmen tappas bort. Samtidigt skapas verkliga personligheter som är trovärdiga och väldigt välspelade, stämningen är ofta kuslig och stilmässigt så är det en väldigt trevlig film att titta på.

Fylld av både plus och minus så ger jag en sval trea, ett tråkigt betyg till en film som inte lever upp till myten om Tykwer efter att ha sett hans mest kända filmer innan. Det här är helt enkelt inte lika bra.

INGA KOMMENTARER