Vilse i Pannkakan Poster

Alla har vi väl varit vilse i pannkakan någon gång?


Att en svensk generation skulle ha gått förlorad på grund av det här programmet är lika absurt som videodebatterna som pågick i det nya Sverige, snabba att fightas mot nymodigheter och hävdande att allt dåligt skedde på grund av en egentligen sund utveckling i media. Den enda som kan ha tagit långvarig skada av Vilse i pannkakan är Staffan Westerberg själv, då han med stor sannolikhet tog med sig Vilse och Vilja hem för att diskutera huruvida jorden är rund eller platt hemma i lägenheten.

Ok, lite elakt kanske. Men vad tänkte människan med det här programmet? Och än mer förvirrande är det att det sändes på svensk television, i och för sig på sjuttiotalet. En dåtida psykedelisk svensk David Lynch som gör helt ofattbart konstiga barnprogram som förmodligen framkallat mer mardrömmar bara på grund av signaturmelodin än Freddy Kreuger gjort under hela sin karriär.

Staffan spelar sig själv som fem år (2907 dagar) sittandes vid middagsbordet, där han serverats en pannkaka som för honom framstår som massiv (cirka 1 meter i diameter). Hans gigantiska pappfigursföräldrar försvinner varje dag under middagen ut på promenad och gör sitt bästa för att Staffan ska undvika att bli ett ”rötägg”, vilket man tydligen kan bli om man inte käkar pannkaka.

Men Staffan är inte alls sugen på pannkaka utan tycker bättre om att drömma sig bort! Och var gör man det allra bäst när man sitter ensam vid bordet? Jo inuti pannkakan såklart! Där får hans enbente fantasifoster Vilse liv, tillsammans med många andra konstiga figurer. Alla är de invånare i pannkakan och alla lever de under den så kallade ”Storpotätens” inseende. Storpotäten är väldigt illa omtyckt och har ett fint potatisland där råttorna Lucifer och Lucia bor så de kan stjäla potatisar till sina 500 barn.

Historien utvecklas sakta, sakta under programmens gång men i stora drag handlar det om repetition – ungefär som ett tidigt snedvridet Teletubbies på LSD, jag kan tänka mig att de som rör sig i ”Bad film” kretsar kommer att älska Vilse i pannkakan om de inte sett till den innan, men för den som annars inte har något intresse av konstiga produktioner blir nog det här en flopp. Däremot sitter det en kundkrets och väntar, programmet var omtalat när det kom, de flesta känner till uttrycket ”Vilse i pannkakan” utan att kanske veta varifrån det kommer, och det finns säkerligen en stor fan-bas som kommer att sitta och rånjuta sig igenom de tio avsnitten som ligger på skivan. Själv ställer jag mig tveksam till showen, som mest ger mig ångest och huvudvärk, mycket tack vare den hemska musik som spelas om och om igen när man sträck-kollar avsnitten.

Dvd-produktionen är snygg, enkla menyer och man är igång direkt utan undermenyer och liknande, ljudet är inte särskilt upphetsande så dra upp volymen om du vill höra allt som sägs, annars finns det svensk text om man inte vill dra på sig tinnitus i onödan. Bildkvalitén är som den är, ingenting speciellt snyggt men inte dåligt heller. Tycker det finns ganska mycket roligt omkring själva serien även om jag inte gillade programmet i sig något speciellt. Thomas Wiehe som är Mikael Wiehes bror spelar gitarren och sjunger melodierna, Staffan Westerberg’s tomma blick roar mig av och till men oftast sitter jag lite halvalert i soffan väntandes på något slags utfall från honom.

Vilse i pannkakan är kultig svensk klassiker som inte går att såga rakt av, så det gör jag inte heller. Jag var inte med på sjuttiotalet så min förståelse för hur det var då är ganska minimal, det enda jag kan jämföra med är det jag sett som barn och jag är glad att det var mer tecknad film och mindre liknande program.

Gillade du Vilse i pannkakan då så kommer du gilla det nu, har du inte sett programmet så tycker jag inte att det finns någon egentlig anledning att se det heller. Har du barn som du tycker borde se lite bra underhållning kolla efter något annat, det här är adresserat till dem som vet varför man borde se det, och varför man borde låta bli.

INGA KOMMENTARER