Vi Hade i Alla Fall Tur Med Vädret Igen

Det är dags att åka på semester igen!


Alla som har haft en tv utan fjärrkontroll, en sådan där med knappar på höger sida om skärmen borde ju minnas ”Vi hade i alla fall tur med vädret” eftersom de förmodligen sett den. En omtalad svensk klassiker som alla barn tvingas se av överentusiastiska föräldrar som minns den som så mycket bättre än den är. Missförstå mig inte, det är en riktigt bra film – men minnet av den är oftast bättre än att uppleva den igen.

Så hade det gått nästan trettio år sen den första filmen släppts, skapat en status och blivit kultförklarad flera gånger. Inte bara för Göstas (Rolf Skoglunds) psykotiska stresshanteringsmetoder eller den härliga Medusafrisyren som Claire Wikholm då bar upp med stolthet utan för att det är riktigt roligt. Det är en härlig film, fylld av nostalgi från ett Sverige som inte syns till så ofta längre, en semestertyp som många fler nu än då avfärdar som galenskap. En hyllning till husvagnssemestern som bara toppats av sången ”Man ska ha husvagn” från serien Macken.

Gösta och Gun har nu växt upp (mer) och trätt in i pensionärsåldern, de kämpar mot varierande krämpor och ont men har det rätt så bra i höghuset där de bor. Gösta drömmer fortfarande om mat tillagad från gasolkök och myggstiftsgnuggande sommarkvällar vid rastplatserns bredvid 70-vägar medan Gun gått vidare, hon är inte alls intresserad av att återuppleva sin ungdoms semestrar. Därför har de (hon) bestämt att husvagnen ska bort.

Av någon märklig anledning så litar Gun på att Gösta ska göra sig av med husvagnen hos den lokala bilhandlaren (Richard Ulfsäter), en sliskig standardnasare som vet precis vilka tangenter han ska trycka på för att få över Gösta i handlaläge istället för sälja. Gösta återvänder således med en överaskning till Gun – som hon knappast kommer uppskatta. Gösta har köpt en husbil.

Det är dags att pumpa upp blodtrycket hos det rutinerade paret. Guns planerade flygresa till sommarens planerade destination får ställas in för Gösta ska köra istället. Han har laddat upp med förnödenheter, hemorrojdkudde och allt som kan tänkas behövas – för att få chansen att bjuda sin fru på en sista roadtrip á familjen Backlund. För er som minns en bråkdel av den första filmens bekymmer så antar jag att ni förstår att det här kommer inte bli någon lätt resa. Raka motsatsen.

”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” använder samma formel som sin föregångare och det är lätt att dra paralleller filmerna emellan. Den spelar an på alla som semestrat i Sverige, vare sig man är en lugn person eller en galenpanna med alldeles för kort stubin. Gösta drar filmen framåt precis lika bra som han gjorde för trettio år sedan och han bjuder även på de största komiska inslagen. Bland annat när han på en drive-in ska köpa kaffe och hamnar i kläm med extrainhoppet Johan Glans i rosa skjorta. Huvudsaken med ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” är Göstas oförmåga att fungera utanför ett rum med fyra väggar. Han saknar sociala förmågor som att vara sansad och är egentligen den minst lämpade personen att sitta i en varm husbil under sommaren. Han retar upp sig, driver sin fru till vansinne, riskerar skilsmässa, stressar för att komma i tid och får med sig ett par extrapassagerare som inte heller lyckas minska svetten i hans panna märkbart.

Precis som hos sin föregångare så kan man förvänta sig vissa saker från den här uppföljaren och det som antas komma kommer. Jag menar ilskan, stressen, bråken och allt som fanns med i den första filmen förutom morfar då… Det är lätt förutsägbart men ändå väldigt roligt. Jag tycker att det här är en värdig uppföljare till ”Vi hade i alla fall tur med vädret” som ju i sig är en svår film att toppa just för sin kultstatus.

Trots alla farthinder som stöts på så lyckas Claire Wikholm och Rolf Skoglund stå fast i sina roller från då, lite tillväxter i personligheter och nya vinklar av personerna finns men det är förgängligt och inte alls lika viktigt eller intressant som att få se vad rollkaraktären Gösta kommer ta sig för härnäst. Han är en svensk ikon – i den svenska husvagnsidyllen som skapat fler gråa hår än det nog var tänkt från början.

”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” tar sin föregångares handling och formar om den i andra miljöer med nästan samma resultat. Man känner igen sig, skrattar och har roligt – skillnaden filmerna emellan är att den här uppföljaren inte kommer att kommas ihåg, jag tror att vi fortfarande kommer tänka på originalet varje gång vi hör frasen ”Vi hade i alla fall tur med vädret” yttras, och det var ungefär vad jag hade förväntat mig.

INGA KOMMENTARER