Hem Recensioner Drama Velvet Goldmi...

Velvet Goldmine

Velvet Goldmine

Redo för lite glam? Här får du mycket!


Likarna till David Bowie och Iggy Pop, Brian Slade och Curt Wild. Snyggt spelade av Jonathan Rhys Meyers och Ewan McGregor i Todd Haynes glamrocklångkörare från 1998 Velvet Goldmine. En film som kräver hög volym, publikens engagemang och god färgåtergivning på skärmen. Lika bra nu som då.

Det är sjuttiotal och en sexuell revolt är på gång i England. Könsrollerna flyter ihop och det är inne att vara bisexuell och ha öppna relationer. Den unge Arthur (Christian Bale) är en av de utforskande ungdomarna som ser upp till Brian Slade och Curt Wild, de två främsta trendsättarna under hans egna identitetssökande. Han har inte udden själv men gör sitt bästa för att bryta sig loss från sina föräldrars heterosexuella normativitet.

Vi förflyttar oss in i åttiotalet och det är inte helt utan tvekan som Arthur då tio år senare (som reporter på The Herald) tackar ja till att börja rota i sin idols historia. Var tog Brian Slade vägen efter att ha fejkat sitt eget mord på scenen, det drag som vände fansen emot honom och sänkte karriären.

Arthur beger sig tillbaka tio år i tiden i minnet när han intervjuar vänner och bekanta till Slade, som berättar om hur det var förr. Vi följer artisten under några år, från en mängd olika perspektiv och med en mängd olika trick från filmmakaren Todd Haynes, som verkligen anstränger sig för att göra Velvet goldmine så svårförstådd som möjligt. Har du (vilket jag inte har något speciellt) insyn i musiken från den tiden så kommer du säkert att förstå de metaforer och paralleller som dras förutom de uppenbara synliga. Namn, titlar och ja, det mesta i Velvet goldmine (som också är titeln på en Bowielåt) har benämnts med största omsorg.

Musiken, sminket, kostymerna, relationerna och skådespelet passar alla perfekt tillsammans som bitar i ett glittrigt holografiskt pussel. Sagan om Brian Slade, Arthur och Curt Wild berättas med en inlevelse som kan få den mest ointresserade att fatta tycke. Obegränsat filmmakeri om sjuttiotalets frigörelserevolution.

Karaktärerna i Velvet goldmine är nästan kopior på faktiska stjärnor som ledde utvecklingen inom musiken på sjuttiotalet. David Bowie (Brian Slade spelad av Jonathan Rhys Meyers) var inte någon osminkad kostymkille som vi oftast ser honom nu, han levde då i filmen Labyrinth med smink och allt. Relationen mellan honom här och den roll som symboliserar Iggy Pop’s hårdare genombrott med punk och rock via Ewan McGregor (som står för det mest obscena scenframträdandet på länge) är det enda som nog inte stämmer överens med verkligheten i viss mån. Bowie och Pop hade såvitt jag vet inte någon homoerotisk relation, vilket vi får bevittna här, å andra sidan är det inte Bowie och Pop. Det är Slade och Wild. Det här kan vara svårt att separera i filmen, eftersom det är så uppenbart verklighetsbaserade figurer som ändå håller sig i en fiktiv värld.

Hur som helst. Ewan McGregor och Rhys Meyers gör kanonfina rolltolkningar även om deras intentioner för filmen är helt olika (se extramaterial) och deras relation i filmens värld är etthundra procent trovärdig. Ett tredje hjul för relationen syns i Toni Collette som gifter sig med Slade, men har ett öppet förhållande och finns med mer som en heterosexuell jämnvikt, även där ett bländande skådespel som innefattar en av filmens bästa scener då de möts.

Velvet goldmine är en suveränt fängslande film som tar med publiken på en resa genom uppgång och fall för en hel generation ungdomar och superstjärnor som var redo att prova allt nytt, bara någon föreslog det. Berättarformen genom Christian Bale’s ”Arthur” är effektiv och på det viset kan regissören Haynes styra innehållet helt, allt vi inte får se är bortvalt och ointressant och det finns inte en scen som inte tar oss vidare i filmen. Velvet goldmine är en riktigt bra film, möjligen riktad till en ganska snäv publik med sitt väldigt öppna sexuella språk och relationer som inte alls följer den klassiska traditionen. Ett härligt avbrott i det annars så normala ”dvd-klimatet”.

Se Velvet goldmine, för musikens skull, för skådespelets skull, för din egen skull, det är en sån där film som “man ska ha sett”.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)