Vassa Saxar - Säsong 1

Frisörsalongsdrama med mycket att avslöja!


Henshall & Ferraday driver i lugn och ro en framgångsrik salong i Manchester, men när konkurrensen anländer ställs allt på sin spets. Att deras nya rivaler stjäl deras tilltänkta lokal för utvidgning och att de öppnar salong på andra sidan gatan gör inte saken enklare. Och letar man efter en enkel serie utan krångliga relationer så är det bara att sluta läsa nu och gå vidare, eftersom finansiären till den nya rivalen heter Finn Bevan – och är Allie Henshall’s första kärlek.

En kamp om kunderna, kärleken, de äkta makarna och fruarna påbörjas och det tar inte lång tid innan alla kvinnor på salongerna är buksvägerskor med varandra, männen använder sig av långa blickar och välplanerade entréer vid känslomässiga och ensamma tillfällen och det tycks inte svårt att charmera hår och nagelstylister i Manchester år 2002. Verkligen inte.

Vassa saxar, som är en lite mossig titel på en serie som egentligen heter “Cutting it” gick på BBC och överlevde i häpnandsväckande 25 avsnitt mellan åren 2002 – 2005. Hur det har gått till är för mig helt ofattbart efter att ha sett igenom de första sex avsnitten. Det är en intrig som ställer “Days of our lives” i skamvrån och precis varenda kotte har något på G med alla andra, det är familjelögner, översexuella män och kvinnor, dramadrottningar och falska vänskaper som främst beskrivs i Debbie Horsfields detaljerade manus.

En intrig pågår mellan salongerna, som ju såklart slåss om kunderna. Den andra huvudintrigen handlar om Allie Henshall, hennes man Gavin Ferraday samt den nyanlända London-hotshotten Finn Bevan med fru Mia. Ett förflutet förhållande ställer till det och alla måste välja att stanna eller gå vidare, spinoffer på den andra huvudintrigen inom serien sker löpande för att bygga förståelse för vem som är “snäll” och vem som är “elak”. Det här förstår vi som tittar, men inte nödvändigtvis de medverkande i tv-rutan.

De första avsnitten som släpps för den svenska publiken håller trots alla invecklade relationer en rätt så hög och god standard. Den håller tittaren ajour med vad som händer och kliver aldrig över linjen för att bli för svår. Skådespelet framförs av kvinnor och män som ser ut som verkliga kvinnor och män gör i allmänhet, det ligger heller inte någon dramadimma över bildkvalitén även om den ibland är lite väl tråkigt gammal och uppenbarligt inte uppiffad någonting för en release 9 år efter inspelningen. En sak som stör mig är dock alla trasiga bildrutor som poppar upp som gröna sken, det här sker alldeles för ofta och är inte något jag skulle bli direkt glad över om jag köpt skivorna.

Skådespelarna gör sina roller med inlevelse och stereotypt inskrivna roller finns det gott om, men de har alla fler än en dimension att ta till vara på, vilket visar sig pö om pö per avsnitt och det gräver fram lite extra spänning fram tills det sista avsnittet då allt ska knytas ihop. Att det blev fler säsonger av den här serien kan bara förklaras av ett tryck från tittarna, eftersom slutet inte lämnar några egentliga öppningar för fler program, populariteten hos “Vassa saxar” tycks stort, jag förstår inte riktigt varför.

Det är en BBC-standardproduktion med högst fokus på människors ambivalens och tolerans gentemot varandra i förhållanden. Männen står åt sidan för ett antal riktigt färgstarka kvinnor som tar för sig, lämnar ifrån sig och fortsätter tro på uppenbara osanningar för att stävja sina inre osäkerheter. Något att känna igen sig i? Inte för mig, men det finns nog en hopsjö av exempel på både män och kvinnor som kan förstå varför man ska se fler än sex avsnitt av “Vassa saxar”. För mig, just nu så känns det som att det räcker. Serien erbjuder det jag förväntat mig kring ett tv-program som rör sig i frisersalonger och barmiljöer. En massa skitsnack, enligt 2002 års mått mätt förmodligen snygga frisyrer samt en hel del sex. En överdriven vardag för frisörer världen över, drama, djupa intriger och många överraskningar.

INGA KOMMENTARER