Ute på Landet

Ta en timme och känn landsbygdens puls.


Det tar inte mer tid än så, en timme, eller rättare sagt 57 minuter av din tid för att lära känna Lena och Gunvall Carlsson väldigt väl. De är ett gift äldre par som lever ett stilla liv med husliga småbestyr och trevliga stunder tillsammans. Under ytan ligger det dock något och gnager, en händelse i det förgångna som ingen av dem glömmer och som jag nu, efter att ha sett filmen, aldrig heller kommer kunna slita ur mitt minne.

Filmen är skapt av Anders Jedenfors som precis som Lena och Gunvall har en väldigt stark anknytning till det som ingen talar om där i huset på landet. En berättelse som behandlas som en hemlighet men som inte alls är det, bara en sårskorpa som aldrig släpper helt.

Ute på Landet är inspelad i svartvitt och med ett ”flugan på väggen”-perspektiv följer Jedenfors paret närgånget. Till en början tänker jag att det här liknar samma exploatering av de udda personerna som många tv-kanaler ägnar sig åt i sina program men det ska visa sig vara helt annorlunda, ärligare, oförfinat och minimalt stiliserat, avsiktligt eller oavsiktligt vet jag inte. Jedenfors lägger sig inte i mer än att han finns i närheten filmandes och det både enkla och avundsvärda liv paret lever tar huvudrollen.

Det kanske låter tråkigt att titta på det här och det förstår jag helt och hållet. Upplägget med ett par på landet, dokumentärt berättat, ja det gör ju inte så att man rusar hejdlöst från köket med popcornskålen för att inte missa något ”viktigt”. Men är det tråkigt då? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att det är annorlunda och intressant. Det påminner mig personligen om min uppväxt (som skedde på landet) och både Gunvall och Lenas personligheter gör filmen spännande och oförutsägbar.

När filmen precis börjar närma sig slutet på den där timmen så förändras också allt. Från att vara mysigt enkel blir “Ute på Landet” en aggressiv psykologisk utmaning som sätter sig i huvudet på mig. Så fort filmen är slut så känner jag mig tvungen att dela med mig. Jag berättar för första person jag får tag i om filmen, bara för att släppa ut det som jag blivit delaktig i som åskådare. Det är så svårhanterligt att jag måste släppa ut det – till någon som inte upplevt det jag, i tredjehand upplevt efter Gunvall och Lena via Jedenfors.

Det är starkt, överrumplande och mäktigt och den effekt Ute på Landet har på mitt välbefinnande just där i den stunden önskar jag att alla filmer kunde ha – för det är en ovanlighet som är väldigt sevärd även om det är både omskakande och väldigt mörkt.