Francis Ford Coppola's Twixt

Ger en obehagligt krypande känsla.


Det har varit tyst kring Francis Ford Coppola’s filmer ett bra tag nu och Twixt har väl inte direkt tagit sig in på den svenska dvd-marknaden efter en massa buller och bång. Jag misstänker att många med mig inte hört mer än talas om filmen och även om det är en snyggt filmad, obehaglig och intressant berättelse så är den lite för okonventionell för att slå ordentligt. Coppola vet hur man arrangerar bilder och vilka tricks som fungerar för att skapa stämning, ett par saker han visar prov på i Twixt.

Det handlar om den urvattnade författaren Hall Baltimore (Val Kilmer) och hans kamp för att få till en redig bästsäljarbok. Hans senaste alster tvingade honom att krama ur det mesta han orkade kring häxkonster och trots gediget arbete fick den ändå ett svalt mottagande. Så när tillfället presenterar sig så slår han sig ihop med den hobbyförfattande sheriffen Bobby LaGrange (Bruce Dern) för att samskriva en historia om ett annat övernaturligt fenomen – vampyrer. Bokens handling baserad i den lilla stad där de båda för tillfället befinner sig och kring ett nu nedlagt hotell och mysticismen kring ett antal barnamord som skett där i forna tider.

TwixtMen skrivkrampen är ett satans påfund och när Baltimore drabbas hårt av den blir han tvungen att ta till okonventionella metoder för att finna inspirationen. Efter att ha haft en dröm bestämmer han sig för att omfamna den värld han sett där och bege sig djupare in i den. Twixt blir på det viset ett resande från det visionära, fiktiva, påtänkta, upptänkta eller fantiserade och verkligheten. Som titeln antyder så hamnar Baltimore i något av ett mellanland, mittemellan världar. Och vad som är vad blir svårare att hänga med i ju djupare Baltimore gräver…

Twixt är en svårbeskriven film som innehåller massvis av olika vanliga ideér framförda på ett nytänkande sätt. Francis Ford Coppola (manus och regi) har lyckats hålla sin flerdimensionella berättelse förståelig på ett sätt som många tidigare misslyckats med. Trots att det ibland är lite svårt att greppa vilken dimension vi befinner oss i, eller om de kombineras, så ges ledtrådar kring hur det står till för att lugna stressade hjärnor. På ena sidan en väldigt välspelad och normal thriller, på den andra en krypande rysare som får mig att vilja vika undan blicken ibland.

Val Kilmer – vars inblandning i film sällan lovar storverk nuförtiden sköter sig snyggt och likaså Bruce Dern samt de underligare mer åsidosatta Ben Chaplin och Elle Fanning vars roller kommer på besök från det förgångna. Varav den ena är en väldigt välkänd poet ska nämnas. De rör sig allihopa nästan i konstant dimma och mycket av tanken med Twixt verkar ha varit en kuslig atmosfär – ett drag som lyckats men lämnat en del områden med mer att önska. Relationer och karaktärsbyggande blir väldigt långdragna delar och vissa element av mystik tycks mest fungera som lockbeten för något som egentligen bara är dekorationer. Twixt lämnar mycket att önska men erbjuder även en illvillig känsla av obehag, speciellt kring den ledande kvinnan Elle Fanning, vars roll både är skrämmande rent visuellt samtidigt som den är skrämmande svår att tro på. Vilket också behandlas med humor i själva filmen.

Slutligen så är det här en intressant film som når ut med det som nog var tanken. Det är rysligt, lite spännande och välspelat i en atmosfär som påverkar trots att det mesta är väl klicheéartat. Några av favoritscenerna har egentligen ingenting med själva handlingen att göra utan lockas fram av en humoristisk och rätt självkritisk ton där Kilmer verkligen briljerar. Jag önskar att Hall Baltimore återkommer i en till film, gärna i ett roligare sammanhang. Han är en riktigt lättgillad figur som stannat i fel stad vid rätt tillfälle, och hur han tar sig därifrån får du veta om du tar en titt på Twixt.

INGA KOMMENTARER