Hem Recensioner Skräck Twelve (XII)

Twelve (XII)

XII  (Twelve)

En skräckfilm som inte kommer skrämma någon.


Platsen är någonstans i öknen runtomkring Las Vegas, tror jag. I alla fall så är det där filmen börjar för att sen röra sig lite granna. Det handlar främst om en ung kvinna, Claire Norris som spelas av debutanten Emily Hard, en söt tjej som ställs i skuggan av sin medspelerska Mercedes McNab som här tilldelats utfyllnadsrollen som inte fattar något och bara vill festa. Claire å andra sidan märker av att folk omkring dem börjar försvinan hipp som happ och med hjälp av den inkompetente lantissnuten Kent (Nick Searcy) kommer hon närmre ondskan som börjat härja i öknen.

Handlingen i XII är ungefär lika intrikat och spännande som de gånger du tar bilen för att åka iväg o handla mjölk. Du behöver ingen shoppinglista, du vet vägen till affären och med största sannolikhet så kommer det ske på precis samma sätt som alla andra gånger du gjort samma sak.

I XII så vet vi vad som kommer hända, vi förstår ganska snabbt att det är en hämnd för en påstådd orätt som ska redas ut med blod och skrik som betalning. Det är inte heller svårt att lista ut vem i ordningen som kommer ryka med och endast ett undantag bjuds det på. När folk väl “försvinner”, ja då sker det med minsta möjliga effekt och spänning, oftast ett slag i bakhuvudet, lite talk i nävarna och ett evigt flyttande av kroppar… XII lider av ett vidrigt dåligt regiarbete och tillsammans med det ett gäng oengagerade och riktigt dåliga skådespelare vars dialoger oftast är helt oväsentliga. Försök till bihistorier görs men ingenting av värde åstadkoms eftersom folk försvinner innan det hunnit hända något med det, vilket lämnar mig undrande – varför har jag suttit och lärt mig om ett ungt pars gamla kärlekshistorier helt i onödan?

Då finns det bara skräcken kvar då, gore och förhoppningsvis lite magvändande scener i en mörk källare någonstans. Kan man ju hoppas på. Tyvärr så avväpnas allt det här genom att alldeles för snabbt visa alldeles för mycket av monstret som är på människojakt. I motsats till de alldeles för snabba avslöjandena så går det oerhört långsamt att lista ut vad som händer, vilket leder till en första akt som är snabb, lutar åt lite halvsnyggt foto och faktiskt verkar lovande. Det byts ut i den andra akten till ett långt drama med skådespel som oftast bara ses i tv-spel och dess cut-scenes emellan spelsekvenserna, riktigt dåligt alltså. (Gäller inte alla tv-spel såklart, men du kanske förstår vad jag menar?) I den tredje akten, som är oerhört kort – så avverkas all spänning på ungefär 14 – 15 minuter och det är en kakafoni av skrikande offer och lånade ideér som visas, mer av en uppmaning att sänka volymen än att dra upp en filt till näsan och kolla efter faror under soffan.

Inte en enda ryckning eller tanke över att jag tittade på en faktisk skräckfilm dök upp under XII som möjligen är 2011’s sämsta försök inom genren. Den påminner om gamla b-filmsproduktioner från nya regissörer på sextiotalet fast utan något nyskapande. Det handlar om okända skådespelare, en okänd regissör (Michael A. Nickles) och det brukar ju vara intressant, i det här fallet blev det aldrig ens i närheten av det.

Så ska du se en skräckfilm, välj vad som helst annat förutom den här. XII är en riktig skräpfilm.