Hem Recensioner Action True legend

True legend

True Legend

Flygande kampsportsmästare i pösiga kläder brukar inte kännas alltför spännande och det gör inte heller den här filmen. True Legend är inget undantag från det som oftast visas; grymma actionsekvenser blandat med urvattnade och dåligt motiverade mellanspel som också kallas handling.

Fightingmässigt levererar True Legend. Verkligen. Från första stund är det bara att insupa våldsamheter och välkoreograferad blodspillan. Bröderna Su och Yuan slåss sida vid sida för att frita deras prins som blivit tillfångatagen. De gör det med svärd och flinka steg, hoppandes med osynliga vajrars assistans rung midjan. De tar tillsammans med sina män sig an hundratals försvarande namnlösa soon-to-be-deadones och redan här är det dags att glömma den text som rullat förbi under filmens intro, den som berättade årtalet, vad som pågår i världen runtom dessa svärdfäktande män. Det spelar ingen roll för nu är det dags att hugga ner alla som kommer för nära.

True Legend handlar om bröderna Su och Yuan, deras rivalitet och främst Yuans oförmåga att prestera lika väl som sin äldre bror. Ett mörkt förflutet inom familjen gör inte saken bättre och när Su drar sig tillbaka från generalsposten kliver Yuan direkt in i hans fotspår. Som belöning för tapperhet och så vidare belönas Yuan snart med en guvernörspost och det kommer dröja många år innan bröderna ses igen. Då har villkoren förändrats och Yuan har inte som Su omfamnat de mer positiva aspekterna av livet, han har gått och blivit en riktigt ond sate.

Emellan de grymt koreograferade fightingscenerna utspelar sig en mindre sofistikerad film. Su som blir av med sin familj efter att Yuan kidnappat dem vill utkräva blodshämnd, Yuan håller på med samma sak gentemot Su och deras kamp mot varandra blir den oväsentliga handlingen som känns mer obligatorisk än intressant. Med dåligt genomfört skådespel och många tvivelaktiga scener tappar True Legend ansikte varje gång kungfufötterna landar på marken och det är dags att tala lite.

Mångsysslaren Woo-Ping Yen står för både koreografin och regissörsarbetet och möjligen hade det varit bättre om regin varit någon annans ansvar för det är där True Legend missar. Kameraåkningar och placeringar är snygga och följsamma men scenvalen och skådespelarnas instruerade skådespel tappar nästan allt som den adrenalinstinna inledningen lovade mig. Men visst klarar sig True legend rätt så bra ändå, den största delen av filmen består ju trots allt av olika snyggt genomförda danser med livet som insats. Woo-Ping Yen vet verkligen vad han gör när det kommer till den delen.

I övrigt finns det inte mycket som skiljer den här filmen från i stort sett alla andra kung-fu-filmer som släppts de senaste åren. Den har hämnd, återhämtning, kärlek, kidnappningar och stora avslutande strider. Det som gör True legend till en mycket ovanlig film är avslutet, som efter den stora, grandiosa slutstriden tar oss vidare tillsammans med de överlevande.

Efter filmens första avslut påbörjas en bihistoria där amerikanska arenafighters och David Carradine dyker upp för att verkligen röra om i grytan. Fightingen fortsätter men det hade varit trevligt med ett valbart alternativ här. ”Vill du se en till kortare film?” eller ”Har du fått nog?”. Jag tyckte det var intressant men onödigt, speciellt som den varken tar eller ger något till vad som hänt under filmens tidigare skeden utan istället erbjuder en riktigt fånig fyllefight i kung-fustil som jag verkligen ogillade, samt en helt utanför ramarna intvingad arenafight som förvisso var rätt så bra.

True Legend erbjuder det som förväntas, det saknas udd i skådespelet men klarar sig eftersom slagsmålen är så utvecklade. Roligast i filmen är den scen där Su äter ris samtidigt som han gråter för att hans arm skadats. Väl värd att stoppa, spola tillbaka och se om, 2011’s bästa gråtscen.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)