Triangle

Måndag hela veckan möter Ghost ship och nackhåren reser sig.


Tänk dig att du är fast på en båt där allting upprepar sig hela tiden, du träffar dig själv i en annan verklighet och är tvungen att döda dina vänner om och om igen. Då har du satt dig in lite i singelmamman Jess’s situation.

På väg mot horisonten under en dagsresa med vänner på segelbåten “Triangle” sitter Jess (Melissa George) och är märkbart orolig. Hon har sina skäl – och när en stor storm brusar upp efter vattenlinjen tar det inte lång tid innan de alla ligger i vattnet och sprattlar för sina liv. Turligt nog överlever de då ett stort passagerarfartyg passerar, de klättrar ombord för att snabbt upptäcka att fartyget är helt öde, inte ett tecken på liv någonstans. Märkligt, men realisterna fortsätter övertala sig själv om att det finns någon logisk förklaring – tills folk börjar dö.

Christopher Smith står bakom den här “Måndag hela veckan” inspirerade skräckfilmen som tar tidsresande och tidsperspektiv till en ny nivå. Det handlar om Jess och den loop som hon tycks ha fastnat i. För att lösa gåtan, mysteriet eller det övernaturliga som sker henne så måste hon försöka lista ut vad det är som behövs göras. Något hon hållit på med ett bra tag eftersom vi kommer in som betraktare någonstans runt den femtionde loopen.

TriangleOm “Måndag hela veckan” tog fram komedin ur konceptet återupplevelse så framkallar Triangle både sjösjuka och magsjuka med sitt råa och förvirrande berättande. Det är osammanhängande detaljer som får den här filmen att tappa trovärdigheten, inte osannolikheten i händelserna – och när eftertexterna rullar förbi är det nästan ofrånkomligt att fråga sig – Varför var det så i den scenen, men inte i den? och -Varför påverkades inte det på samma sätt hela tiden?.

Detaljer möjligen, men ska man göra en film som spelar upp sig själv tio gånger i timmen så är det lika bra att göra det grundligt, vilket Smith inte lyckas med. Effektmakeriet, skräcksekvenserna och skådespeleri, foto med mera är det inga fel på, men kontinuiteten i det som drar mest uppmärksamhet är helt åt skogen fel.

Det är svårt att förklara vad jag menar här, eftersom det är rätt svårt att förklara den här filmen överhuvudtaget utan att döda all spänning som den kan erbjuda dig som möjlig tittare. Så du som ser filmen får försöka komma ihåg (eller glömma för den delen) mina lite dolda kritiska meningar och tänka efter själv. För att förklara vissa bilder i filmen, måste Smith använda samma metod i andra bilder, vilket han inte gör – eftersom han inte vill ha ett fartyg som är helt nedblodat i nyckelscenernas scenområde – därför tappar Triangle sin trovärdighet som en tidsloopande skräckfilm som överlappar sig själv i handlingen flera gånger.

Det Triangle däremot lyckas med är att jaga upp mig som publik och få mig engagerad i handlingen. Det finns även en hel del groteska och riktigt innovativa scener som får nackhåren att resa sig bara jag tänker på dem. Smith gör ett bra jobb med filmens tempo och action – han förklarar gott vad som händer utan att det blir alltför förvirrande (nog för att det inte är den enklaste filmen att se) och knyter sen ihop säcken med en riktigt duktig överraskning.

Manustekniskt inte fulländat, många missar. Skådespelet går hand i hand med de debutanter och tv-skådisar vi tittar på (med plus i kanten) och underhållningsvärdet ligger bra långt över medel för genren. Igenkänningen i både “Måndag hela veckan och Ghost ship” är lite väl stor men det finns väl ingen copyright på att göra film om tidsloopar eller övergivna skepp så det är fair game. Jag tyckte om filmen, förutom de frågor den lämnade mig med både angående det jag nämnt samt slutet som inte riktigt känns förlösande. En ok film med en annorlunda twist – väl värd att se.

INGA KOMMENTARER