Steve Barron's Treasure Island

För mycket detaljer men roligt ändå.


När det handlar om Skattkammarön så är det nästan givet att underhållningsvärdet är stort. I den här tv-filmen från 2012 så ser vi till alla de typiska figurerna, som Long John Silver med sin papegoja och enbenthet, Ben Gunn, den skeppsbrutne galningen och fegisen Dr. Livesey som precis som vår berättare och huvudperson Jim Hawkins utvecklas allra mest under handlingens gång. Det är ett stort äventyr och inledning, förberedelser, resan, skattkammarön och ja allting får en ovanligt detaljerad tillsyn där varje liten bit och bob ska vara med. Till en början kände jag mig rätt tveksam till om tre timmar av det här verkligen skulle bli åter en fantastisk resa till Skattkammarön, eller om det var meningen att mer likna en dramadokumentär berättelse där informationen ställes först. Som tur är så var det inte fallet.

I vanlig ordning jagas det efter Kapten Flints skatt, begraven sen länge på en öde ö med en åtråvärd karta som enda ledtråd. Den unge herrn Jim Hawkins kommer tillsammans med Dr. Livesey över kartan efter att under en kort tid lärt känna den stressade och paranoida piraten Billy Bones, som hack i häl har Flint’s gamla manskap, alla med klåfingriga fingrar sökandes efter vägen till skatten och oändliga rikedomar.

Treasure Island DVDMed hjälp av godsägare Trelawney så bestäms det att det bästa vore att använda det ödet belönat dem med och bege sig mot skattkammarön i jakt på skatten. En besättning anlitas på en av hamnkrogarna, och minst halva den kan skriva upp i sina CV’n (fanns det såna på 1800-talet?) att de tidigare mördat och plundrat under Kapten Flint’s piratflagg sen tidigare. Tyvärr för de oerfarna expeditionsledarna så har de inte en aning om vilka de har att göra med. Vilket gör att guppigheten på resan inte endast skapas av den hårda sjögången, för på skeppet Hispaniola kliver det ombord lika många motiv som sjömän och redan innan de lossat och inlett sina strapatser så har konspirationerna inletts.

Treasure Island är som sagt en väldigt detaljerad berättelse och den sträcker brett ut sig på över tre timmar i speltiden. Det är en salig blandning karaktärer som syns till, men de vi främst får lära känna är den tvetydige Long John Silver (Eddie Izzard) som ena stunden tycks vara mänsklig och i nästa antar ett monsters sinnelag. Han tar sig an den unge Hawkins (Toby Regbo) som inte har någon tidigare erfarenhet av sjölivet och ställer sig något som en fadersgestalt till honom. Vid rodret står Godsägare Trelawney (Rupert Penny-Jones), Kapten Smollett (Philip Glenister) och Dr. Livesey (Daniel Mays), alla tre män som kommer uppleva en ny typ av resa innehållande det mesta du inte önskar uppleva om du befinner dig på ett skepp. När männen är ute på äventyr så sköter kvinnorna om affärerna på land, har du sett Harry Potter så kommer du säkert känna igen en Shirley Henderson därifrån (mest på rösten) då hon spelar Jim Hawkins mor Meg, lite dramatik sker kring henne också tillsammans med Long John Silver’s blivande prinsessa Alibe som spelas av Nina Sosanya.

På fodralet nämns ytterligare två stjärnor, Donald Sutherland, som bara är med en kort sväng i början och i stort sett lånar ut sitt namn. Sen den roligaste att se i hela filmen, Elijah Wood. Han har verkligen hittat en roll som passar som handen i handsken – tänk dig att du korsade Frodo och Gollum från Sagan om Ringen, ja – då får du Ben Gunn som finns med här. Riktigt underhållande skådespel och en nyckelfigur för filmen trots att han inte dyker upp förrän relativt sent.

Kostymer, skepp, miljöer och rekvisita runtomkring vittnar inte om att det här nödvändigtvis skulle behövt vara en tv-film, men det är det och kvalitén är genomgående hög även om det inte är i klass med Pirates of the Caribbean direkt. Detsamma gäller också berättandet, som är bra men ofta känns för utdraget och som jag nämnt detaljerat. Lite mer action och uttagna svängar till fördel för det normaliserade piratlivet hade inte skadat.

Treasure Island stannar på att vara en relativt härlig matinéfilm som har potential att bli stående ledighetsfilm som går på tv under röda kalenderdagar, det tycker jag beskriver känslan efter att ha sett den rätt så bra.

INGA KOMMENTARER