James McAvoy, Vincent Cassel & Rosario Dawson

Hypnotiserande men rörigt.


Den engelske regissören Danny Boyle är känd för filmer som 127 Timmar, Slumdog Millionaire och främst den råa kultfilmen Trainspotting, en 90-talets A Clockwork Orange. Boyle har en gediget personlig stil och klarar av att berätta de mest olika historierna med bravur, men i Trance, som är delvis konstkupp och delvis triangeldrama så går det inte riktigt lika bra. En besvikelse handlingsmässigt, även om man ibland känner sig lite lätt hypnotiserad.

Temat är då såklart hypnos och vi följer konsthandlaren Simon (James McAvoy) som under en konstkupp stjäl en värdefull tavla men samtidigt slår huvudet och tappar minnet. Han kommer ihåg vem han är, var han bor – men minns för allt det är värt inte var han gömt tavlan.

Det här retar upp Simons kumpaner och främst ledaren Franck, (Vincent Cassel) som efter ett helhjärtat försök att tortera fram Simons minnen tar hjälp av hypnoterapeuten Elizabeth Lamb (Rosario Dawson). Simons minnen är dock omtumlade i en enda röra, och i försöken att reda ut dem utvecklas ett triangeldramat mellan Franck, Elizabeth och Simon. Där verkligheten och hypnosens gränser suddas ut.

Precis som Simons minnen är hela den här filmen som en boll med hoptrasslade gummisnoddar. Danny Boyle drar i den ena bara för att knyta åt nästa hårdare runt den tredje. Handlingen är många gånger närmast ofattbar, främst under filmens andra akt och triangeldramat mellan de tre huvudrollerna är enklast beskrviet som förvirrande.

Trance blurayHuvudrollerna spelas av McAvoy, Dawson och Cassel och det är absolut inte deras fel att Trance inte håller ihop. De gör alla tre väldigt trovärdiga roller i vilka karaktärerna kommer till liv. Problemet är bara att de lever i någon form av ingenmansland där det är omöjligt att skilja medvetande från hypnos, vilket gör att allt som händer – är rätt meningslöst tills alla oklarheter nystats upp och personernas motiv förklarats. Fram till den punkten är Trance mer av en konstnärshandling än en “vanlig” spelfilm och möjligen ogillar jag det för att jag inte var beredd, eller så ogillar jag det för att det trots all luddighet och förvirring finns ett definitivt slut, det finns motiv, vilket gör Trance till en hybrid och inte en särskilt bra sådan.

Boyle gör inte heller någon hemlighet runt genvägarna som tas för att få berätta om det mer visuellt spännande triangeldramat (som är fylld av luddiga bilder och abstrakta händelser) vilket gör att filmens inledning och parningen av alla huvudroller går alldeles för snabbt. Ändå är inledningen en starkare del av filmen som faktiskt gör mig så pass intresserad att jag fortsätter titta, jag vill veta vad som kommer hända och det blir aldrig uppenbart, vilket är filmens allra starkaste drag. Det är, trots att det ofta är rent av trist, svårt att sluta titta på Trance och ibland känns det lite grann som om att Boyles mening med det hela är att just hypnotisera sin publik.

Det är en dubbelsidig film som har en invecklad story som nog gör sig bättre mer detaljerad, till exempel i bokform. Den har snygga bilder och Boyles stil och regissörskunskaper ger den ett mervärde bara i det man tittar på. Men det är långt ifrån hans bästa film och alldeles för rörig. Så mitt betyg blir en tvåa, motiverat med att det är en snygg film som förmodligen var en ordentlig utmaning att berätta. Så pass utmanande att inte ens självaste Danny Boyle fixade det ordentligt.

INGA KOMMENTARER