Hem Recensioner Dokumentär Too much puss...

Too much pussy!

Too much pussy!

Queerfeministernas sexuella frigörelse, på scen.


Sju kvinnor ger sig ut på en turné genom Europa. De är konstnärer, musiker, performance artister, porrskådespelare, sexarbetare och tillsammans medverkar de i en… Ja ni… Vad ska man säga? Roadtripdokuporr? En odyssé i kvinnors sexualitet på deras villkor? En trupp exhibitionister som använder queerstämpeln som dragplåster? Sanna konstnärer som använder sina kroppar som canvas? Jag lutar åt en blandning av allt, men med en kraftig övervikt åt det förstnämnda. Jag säger bara Too. Much. Pussy! Dom är ju helt besatta av sina kön, och varandras kön, och sina egna kön igen. Jag blir alldeles matt bara av att titta på dem.

Och vad jag än tycker och tänker om det så känner jag att jag inte har rättigheten att tycka och tänka som jag gör. Kvinnlig sexualitet är ett jäkla gissel, och när ett gäng queerfeminister får härja fritt så blir det… gissligt? Men jag ska göra ett försök. Jag tycker att den här filmen är alldeles otroligt raljerande, för mycket, för explicit. Bara för att man avhandlar ämnet kvinnlig sexuell frigörelse så måste man inte ha med en scen på en kvinna som visar upp sin livmodertapp för kameran och en bunt främlingar som turas om att med ficklampa kika på den delen av den kvinnliga anatomin som mestadels läkare, enligt kvinnans mening – män – får se. Jag förstår inte grejen.

Och visst, jag förstår att dokumentären är klippt, att det är en längre tids period filmande som klippts ned till ca 97 minuter och att ur allt filmat så väljs det intressantaste ut. Men de har sex hela tiden, med varandra, med sig själva med groupies, på toaletter, bakom scen, på scen, på barer – precis överallt. De känns mer sexfixerade än vad fördomar och normer säger att män är. Och det kanske också är en ståndpunkt. Titta! Tjejer gillar också att ha sex! Tjejer kan också ha sex utan att känslor är inblandade! Och det är inte filmskaparnas ansvar att göra på något annat sätt än det sättet de själva vill göra filmen på, de har inget moraliskt ansvar att skildra allt, det är inte deras ansvar att skildra varje individuell kvinnas individuella sexualitet.

Men det blir så otroligt homogent och det känns som att de försöker bräcka varandra i att vara den som är mest frigjord. Den som vågar visa sig mest naken offentligt utanför klubbarna vinner! Och jag tycker att det alltid är fel att trycka upp sin sexualitet och sin nakenhet i ansiktet på dem som inte bett om det. Punkt. (Såvida man inte precis klämt en flaska tequila, då kan det inte bli mer rätt!) Nä men skämt åsido. Dom lyckas aldrig slå an på någon känsla av att det ska vara performance, konst eller ett manifest.

En del av uppträdandena är riktigt underhållande, som sjöjungfrun som går från att vara vacker och vän till alldeles skogstokig och primal. De sju tjejerna verkar ha en fin sammanhållning, de ställer upp för varandra, har intressanta förtroliga samtal med varandra och ser ut att ha genuint roligt tillsammans. Men hur frigörande det än är att se kvinnor som inte alltid försöker vara konventionellt vackra och kvinnor som har roligt för sin egen och enbart sin egens skull så känns det ändå som en dokumentär med en djup rot i det patriarkala och det heteronormativa.

Men som sagt, kvinnlig sexualitet är ett jäkla gissel och trots att jag är kvinna så känner jag att jag inte har någon rätt till mina åsikter, för rätten till sin sexualitet har bara varje enskild individ och genom att klanka på dokumentären så klankar jag på de som inte håller med mig och mina åsikter. Men, då måste det få vara så.