Tommy

Tommy

Tommy

“See me, feel me. Touch me, heal me.”


När den då ofödde Tommy’s blivande pappa drar ut i kriget som pilot kommer det dröja en lång tid innan han återvänder. Hans mor får besked om att han saknas med en grupp andra män och hennes hopp om en återförening förminskas. Hon förälskar sig i den glade och stingslige Frank (Oliver Reed) som efter Tommy’s födsel får agera i papparollen. Men så när Walker (Tommy’s biologiska far) en dag makalöst nog återvänder så ställs han inför en överaskning som ska kosta honom livet. Samtidigt som det kostar Tommy både hörsel, syn och talet. Ett dystert öde i en musikalisk värld där allt sjungs, ja precis allt sjungs.

Under de första fem minutrarna av Tommy så yttras inte ett endaste ord och jag sitter väntandes på att den här musikaliska experimentiella resan ska påbörjas. Ken Russell som regisserat filmer i flera subgenrer står här bakom Pete Townshed’s historia baserad på albumet med samma namn, släppt av populära The Who 1969. En rock-opera som aldrig lämnar det musikaliska i sitt berättande, en ovanlig mix av sång, surrealism, drömmar och illusioner. Fullpackad med artister som Elton John i gigantiska glasögon som obesegrad flipperspelsmästare, Tina Turner i sin absolut härligaste stund då hon sjunger och dansar och skräms som zigenardrottning och plågoande.

Mitt i allting finns Tommy, vars enda sjungna önskan är att någon ska ”Se honom, känna honom, röra honom, hela honom.” En enkel begäran som är svår att formulera utan tal, syn eller hörsel. Han slängs fram och tillbaka mellan händelser och miljöer som förändras som en snabbt växande samling celler. Ostoppbara till synes motivlösa skeenden avlöser varandra för att berätta en historia som är svårtydd, flerbottnad och mycket härlig att lyssna till. Tommy är den typen av musikaler där du kan stänga av tv’n och skicka ut ljudet direkt från spelaren till högtalarna och bara lyssna till, som en bildackompanjerad sjungen ljudbok.

Ken Russell gör det inte enkelt för sig när han berättar den här historien, vilket är förståeligt då den är baserad på ett musikaliskt verk och enkelt tolkningsbar till det oändliga. Jag tycker ibland att han går lite för djupt i sin symbolik, även i de scener där idoliseringar sker (speciellt en bit med Marilyn Monroe, som känns väldigt lång). Handlingen är öppen, det kan handla om Tommy (Roger Daltrey). Även om hans mor (Ann-Margret) och hennes sorger och svårigheter att nå fram till sin son. Det kan även vara en handlingslös berättelse där vi enbart betraktar det som sker som en dröm eller en inre värld hos Tommy, som stängt ute allt annat, vilket jag tycker bäst förklarar det som sker i bild eftersom verklighetsförankringen ofta är ganska minimal.

Det här dvd-släppet kommer förmodligen inte att nå någon bred publik i dagens läge. Det är en svår film som kan avskrivas som trams och fånerier. Lyckas man dock hitta rätt sinnesstämning och vara mottaglig för ovanligheterna så fungerar ”Tommy” väldigt avslappnande och som en fräsch fläkt av det annorlunda. Sjuttiotalet var givmilt för de tolkande filmmakarna och det här är ett gott exempel på vad det kunde leda till.

”Tommy” är helt klart en utstickare både från de vanliga filmernas värld samt musikalernas. Ta ingenting för givet, se till att njuta av musiken och alla de unga talanger som senare själva skulle ikoniseras precis som Monroe. Håll utkik efter stjärnor som Eric Clapton, Keith Moon, Jack Nicholson förutom de som jag redan nämnt. Ta emot ”Tommy” för vad den är och Tommy för den han är – då blir det här en riktigt trevlig upplevelse både färg, form och musikmässigt.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)