Hem Recensioner Crime/Deckare Tio små neger...

Tio små negerpojkar

Tio små negerpojkar

”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen och så var de bara nio..”


Så börjar ramsan om de tio negerpojkarna från Agatha Christies roman som lagt grunden för den här filmen. Originalets titel hade en ännu skevare titel ”Ten little niggers”, om du tycker att denna är olämplig.

Det var 1934 hon skrev den roman som skulle sälja över 115 miljoner exemplar och av många anses vara hennes mästerverk. Titeln har alltid väckt anstöt, till och med så pass att Albert Bonniers förlag en gång för alla bytte namn på den. Till ”Och så var de bara en”. Jag vet inte vilket som är rätt här, och det är ungefär samma sandlådegrej som pratet om negerbollar och chokladbollar (jag säger chokladbollar, det är ju choklad…), och vit och vitlök (det otroligt dåliga comebackargumentet), uttjatat och energistjälande. Så nog om det och in i filmens värld.

Den här versionen av Agatha Christies roman utspelar sig i ett hotell som värms upp av solen som gassar över de iranska öknarna. 10 stycken personer, både män och kvinnor har på olika sätt anlitats eller bjudits in till U.N. Owens (Orson Welles) makabra lilla tillställning. Ingen av dem vet om att de är del i ett spel, där en efter en precis som i barnramsam kommer avlida. Utan några flyktmöjligheter gäller det för dem som inte redan dött att lista ut vad det är som pågår, varför och vem som står bakom allting.

Med en tio man stark ensemble där skådespelare som Oliver Reed, Richard Attenborough, Herbert Lom, Gert Fröbe, Charles Aznavour, Elke Sommer, Stephane Audran, Maria Rohm, Adolfo Celi och Orson Welles finns med är det inte svårt att få till ett bra resultat baserat på agerandet. Det är nog svårare att misslyckas. Om du inte känner igen namnen så finns de med att se i bland annat modernare Gladiator, Jurassic Park samt de äldre Spartacus, Moby Dick och många fler. En rutinerad skara helt enkelt.

Deras roller i ”Tio små negerpojkar” är inte direkt särskilt svårspelade för erfarna proffs, då de mest handlar om att samtala i grupper om två till fyra personer. En liten kamp om vem som ska vara alfahannen syns i bifarten men annars är det rätt så generiskt skapta personer som vi får se, alla med en varsin bakgrundshistoria som avhandlas genom bekännelser eller berättade återblickar allteftersom stämningen blir mindre och mindre gemytlig i det snitsigt inredda hotellet.

Filmat med stor hänsyn till det det enorma hotellet, med skuggor och ljus som fungerar inbjudande kring karaktärerna så skapas en underdånig känsla för människorna. Precis som taktiken att inte avslöja värden till dramat med andra medel än inspelade kassettband som instruerar gästerna kring motiv till inbjudningarna blir de alla myror under en illvillig ungdoms förstoringsglas.

Det är klassiskt och precis det jag förväntar mig av någonting som stämplats med Agatha Christies namn, filmer som oftast liknar varandra och fungerar ungefär lika bra varje gång. Vilket oftast självklart beror på originaltexterna. Ibland kan de kännas omoderna och krystade, men här flyter det på utan problem. Det är viktigt att inte glömma att det här är en nästan fyrtio år gammal inspelning, som verkligen speglar thrillergenren från sjuttiotalet. Nedtonat, dialogdrivet och med mord som visas som skuggspel mot väggarna. Förväntar man sig något annat är det svårt att uppskatta filmen, och det vore ju ett redigt slöseri med tid.

En nervig historia som kommer glädja många fans av en gamla skolans thrillers där morden och blodet inte står i fokus, istället koncentrerar filmen sig på personernas strävan mot sanningen, miljöerna kring personerna och att aldrig tappa den artigt hövliga tonen som finns med från allra första början.

Nog för att det finns nerv, thrillerkänsla och bra skådespel som märks så tycker jag att den här filmatiseringen saknar lite dynamik och lätt framstår som statisk. Allt som behövs finns med men om det är på grund av åldern på produktionen eller något annat så känner jag aldrig att jag blir tillräckligt engagerad i allt som händer. Visst är jag nyfiken på att få se ansiktet bakom rösten till U.N Owen, men om jag aldrig fick reda på vem det var skulle jag inte heller grubbla på det. Min medverkan blir väldigt distansierad och med lite mer utsvävande skådespel, lite mer dynamik, som jag nämnde saknas – så hade den här filmen intresserat mig mycket mer.

Ändå en trevlig film som bjöd på underhållande 90 minutrarna trots att jag aldrig drog upp fötterna i soffan direkt. Ja, 90 minuter plus den tid det tog att titta och läsa igenom allt extramaterial på den här utgåvan såklart. Den kommer från Studio S Entertainment och innehåller mycket fint extramaterial. Bland annat en mängd biografier, en bortklippt scen, trivia, trailer och ett affischgalleri. Mycket mer än det som brukar vara med kring liknande filmer och det är bara att gotta sig med det, vilket jag vet att många kommer göra.