Tidvågen

Tidvågen


SydKorea levererar katastroffilm, Kim Jong Il ser inte nöjd ut, men han har inget med det här att göra.


Korea är inte det första landet man tänker på när det handlar om Asien. Kina och Japan har lagt beslag på marknaderna för både kretskort och filmkonsten. Men tvådelade lillebror Korea med Kim Jong Il i norr och andra otrevligheter i bagaget vet även de hur de ska underhålla sin publik. Ta bara den här filmen ”Tidvågen” som ett exempel. Det är en underhållningskatastroffilm!

När geologen Kim har börjat märka av underliga jordbävningar under ytan emellan Japan och Korea ringer alla varningsklockorna på samma gång. Hans försök att varna allmänheten motarbetas av de bestämmande krafterna och han lyckas inte sälja in sina teorier om framtida förstörelse till någon. Han talar om 50 meters vågor som kommer krossa den populära turiststranden Haeundae (som också står för filmens originaltitel) och ta med sig allt i sin väg inåt land. Inte direkt vad de framåtänkande affärsmanspolitikerna vill höra talas om!

Vid kusten utspelas samtidigt den normala, överspelade och komiska koreanska filmen som jag är van med. Framför kameran förvandlas ofta koreanska män (förutom i de allra våldsammaste filmatiseringarna) till unga pojkar och deras känslospel ligger utanpå huden. De kan inte dölja någonting och yttrar glädje, sorg, ilska eller harmoni med de mest teatraliska metoder. Likaså sker det i ”Tidvågen”, en film som trots alla män överallt verkligen drivs av starka och självständiga kvinnor.

Det här skådespelet, eller rollspelet för ofta med sig komiska inslag i filmerna och det stämmer även här. För fram till tre fjärdedelar av Tidvågen är det en dramakomedi med ett underliggande mörker vi tittar på. Vågen som är på väg för att ödelägga halva Korea tycks oväsentlig i kampen om ett köpcentrums vara eller icke vara. Frierier och partnerjakt får också gott om tid att utvecklas. Några fantastiskt roliga slapstickmoment serverat till det så är i alla fall jag frälst. Men jag börjar fundera var katastroffilmen tagit vägen, förutom hos geologen Kim då… Det kommer visa sig, och det med råge.

Tidvågen är en skapelse som hävdas komma från teamet bakom ”The day after tomorrow” och ”Den perfekta stormen”. Enligt vad jag läst är det aningen överdrivet – men sanning finns i att det är Hollywood-arbetande människor som hjälpt till med de visuella effekterna i ”Tidvågen” och det med ett hisnande resultat. 3d-arbetet och den animerade jättevåg som rör sig i över 1000km/h gör sig riktigt bra i bild, trovärdigt i all absurditet och det är ju helt lysande!

Med översvämningarna i Japan och Thailand i minnet så känns temat (även om filmen spelats in 2009) väldigt politiskt inkorrekt, men tänker man så – så går det inte att göra någon film, för alla filmer relaterar till verkligheten och det är alltid någon som tar illa upp. Det är bra att Je Gyun-Yun’s Tidvågen tar den här tsunamin till sin yttersta spets och gör den ofantligt stor, det är alltså inte någon verklighetsförankrad film. I alla falla inte i katastrofens begynnelse.

När det senare kommer att dras i våra känslonerver under katastroftid för att uppbringa inlevelse till rollerna, de som tidigare varit mer komiska än något annat så blir det svårt att vända om som publik. En märklig känsla av förlorad komedi uppenbarar sig. Det är svårt att inte förvänta sig någon slags humor mitt i allt som händer – och ännu svårare blir det när exakt det (humor) beblandas med ett katastrofområde som fullständigt kryllar av döda kroppar. Je Gyun-Yun (manus, regi) tar sin film in i det absurda och blandar komedi, drama och katastrofaction i en mix som är väldigt svår att ta till sig, det blir lite för mycket självdistans samtidigt som fokuset på människorna skiftas till effekterna.

En märklig film som för den delen inte är dålig, den har komprimerade segment av de flesta genrerna, utan att bli alltför komplicerad. Det finns inget utrymme för sentimentalitet och vem som forslas bort i vattenmassorna och vem som blir kvar känns otroligt oviktigt när jag ser på filmen. Ingen sticker ut som en typisk hjälte eller hjälpare, utan alla är bara vanliga, alla försöker överleva efter bästa förmåga. Ett gott exempel på den realism som får Koreanska filmer att oftast förbises, även om de är fullgoda kombatanter gentemot sina asiatiska likar.

Tidvågen är och förblir ett fullgott alternativ för er (oss) som tycker om katastroffilmer, blanda de två namedroppade filmerna som jag nämnt ovan så vet du ungefär vad du kan vänta dig. Synd är bara det tråkigaste med hela filmen, som är det ljudspår i stereo som ligger på skivan, varför inte 5.1? Det är ju en tsunami – hur uppenbart kan det bli att det krävs genomgående sus i vardagsrummen?