Seth Green i Ticks

Finns det något vidrigare än fästingar?



Frågar man mig så är svaret rakt nej! De här små blodssugande krypen får det att klia och rysa i hela kroppen på mig och därför får Tony Randels djurskräckis ett oförtjänt högt betyg, men det är inte bara fästingarna som får det att krypa i kroppen på mig.

Dragningskraften med den här djur- eller insektsskräckfilmen (är en fästing ett djur?) är först och främst monstren, elakare och mer blodtörstiga än någonsin. Men det finns så mycket mer. Så mycket mer. Bland annat så ser vi två välkända ansikten i ett par av huvudrollerna, jag tänker på Alfonso Ribeiro (mer känd som Carlton i “Fresh Prince of Bel Air”) och Seth Green, som skulle komma att bli framgångsrik inom komedigenren, här bara 19 år fyllda.

De är båda deltagare i ett ungdomsprojekt där en uppspelt mentor (Peter Scolari) tar med en grupp tonåringar till skogen för att bygga relationer och skapa ansvarskänsla. Den här resan blir annorlunda alla andra de gjort, då skogen infesterats av muterade jättefästingar med svårmättad aptit. (Med “jätte” menar jag ungefär 1 1/2 decimeter i diameter.) Som upplagt för lite härlig djurskräck med tillhörande gore- och blodsspillan och det är precis vad som levereras, sida vid sida av lite av det sämsta skådespelet som setts på film sen tidernas begynnelse. Hela tiden charmigt 90-talsretro och roligt, för att det är så dåligt.

Fästingar har alltså muterat och nu är alla i fara, det är hela handlingen och substansen i Brent Friedmans förmodligen lättskrivna manus. Samme Friedman som senare skrivit för Star Wars: The Clone Wars och UFO-kultserien Dark Skies. Men det är egentligen inte relevant, för Ticks har inte mycket intelligent att erbjuda.

Ticks - BlodsugarnaDet regissören Randel har lyckats med är att fånga det slemmigt äckliga med fästingar genom att blanda fästingperspektiv i många attacker genom att krypa kameran efter marken tills ett passande offer hittats. Och med hjälp av Doug Beswick Productions fås det också till riktigt jobbigt realistiska fästingar som verkligen ger kalla kårar, i alla fall om man har en liten fobi till att börja med. Speciellt när fästingarna muterat till att bli så desperata att de inte bara suger sig fast i hudlagret utan tar sig innanför och börjar krypa omkring. Äckligt.

Resten av filmen är typiskt 90-talssunkig med Seth Green och Alfonso Ribeiros fenomenalt dåliga skådespel i spetsen. Ribeiro är menad att spela en gangster á Los Angeles innerstad men lyckas inte ta sig ur Carlton-rollen och blir bara en aningen tuffare, dämpat av fladdriga mjukisbrallor och lustigt mönstrade tröjor. (Så som folk såg ut 1993.) Green klarar sig bättre men hans roll kräver inte mycket då han ska vara emotionellt avskärmad och tystlåten. Överlag så är det riktigt dåligt förutom i actionscenerna och runt en biroll av Clint Howard som visar på större potential för den här filmen som aldrig riktigt tas tillvara.

Ticks är för dig som gillar att resa tillbaka i tiden till då det var ok att göra rätt dåliga filmer och komma undan med det. Ticks blev aldrig någon succé och varken Seth Green eller Robeiro gjorde sina genombrott med den, men i efterhand så är det en berömvärd film att ha medverkat i för trots att det är dåligt nästan hela tiden så är det fantastiskt underhållande. Har du missat den, gillar du djurskräck – ja då måste du se Ticks. Så enkelt är det.

INGA KOMMENTARER