John Carpenters The Ward

Welcome to the ward, your new home.


Borta bra, hemma bäst är inte direkt applicerbart på skräckmästaren John Carpenter’s senast regisserade film. Det här är en snygg och funktionell sak som kommer skrämma de flesta men som även har en underliggande historia som punkterar berättelsen som en ballong.

Kristen är en ung kvinna som efter att ha satt eld på ett öde lanthus tas till North Bend psykiatriska sjukhus för vård. Hon anses inte utgöra någon fara för sin omgivning men kommer att stöta på andra på avdelningen som gör det. Hennes vistelse blir allt annat än en trevlig återhämtning och behandlingsmetoderna på North Bend kan gissningsvis spåras tillbaka till 1800-talets mitt någonstans (grovt uppskattat). Kristen (Amber Heard) får kämpa för sitt liv i de läskiga korridorerna utan att vet om hon kan lita på någon samtidigt som hon försöker ta reda på vad som hänt med ett par tidigare intagna flickorna, som tycks ha försvunnit spårlöst. Och självklart så söker hon efter en snabb väg ut, tillbaka till friheten…

John Carpenters regikunskaper tillsammans med Yaron Orbach’s känsla för cinematografi skapar en olustig stämning under hela The Ward som sällan syns till i liknande filmer. I grund och botten är det här inte någon svår och/eller speciell berättelse förutom det avväpnande slutet och för den som bara söker efter att få nackhåren att resa sig så kommer det definitivt att fungera. Rollerna är trovärdiga för att vara från det 60-tal som det hela utspelar sig under med vissa reservationer. Modern skräckfilm möter äldre klädstilar och omodern teknologi. Avsaknaden av mobiltelefoner är skön eftersom ”dålig täckning” inte behöver förklaras via repliker och det hela fungerar utan att slå igenom särskilt märkbart förutom just med klädesvalen och den lilla trudelutt popmusik som spelas.

The WardSkrämselmässigt så blev jag personligen rätt så uttröttad eftersom det inte presenteras någonting nytt under solen. Miljöerna är läskiga, det är ju trots allt en mentalsjukhus men förutom det och ett fåtal snabba klipp med jolligt mycket högre volym som fick mig att vakna till lite i ett medley av tankar som handlade om allt annat än just The ward. Jag fann det svårt att koncentrera mig på filmen eftersom den är så pass stöpt efter mallen som den är, jag förväntade mig något mer eftersom det är en Carpenter-film, kanske borde jag inte ha gjort det?

Det allra största och bästa med The Ward är den fantastiska coverarten som jag verkligen älskar och det är lika snyggt som filmen är också. Allt som rör sig i den här underbara förpackningen av skuggspel, små rum, stängda celler och domedagsbringande åskväder klarar knappt av att stå rakryggat. Handlingen är sisådär, berättandet klassiskt och igenkännbart från massvis av tidigare filmer. Skådespelet är inte dåligt men något ofokuserat och inte i linje med atmosfären, det finns en barriär som aldrig trängs igenom riktigt och det känns synd.

Mina förhoppningar på The ward införlivades inte och därför ger jag den bara en tvåa i betyg, fast med ett plus i kanten. Det är en kompetent film som fungerar, men det finns inga anledningar att välja The Ward speciellt framför någon annan skräckfilm som släppt under de tre-fyra senaste åren. Ja, såvida du inte skräms mer av miljöer och snygga bilder än av det som faktiskt händer i filmens värld.

INGA KOMMENTARER