The violent kind

Ser ut som en zombiefilm, är något helt annat.


Förvänta dig ingenting bortsett från det oväntade när du slår igång The violent kind. En film som ser ut som en zombierulle, utspelar sig på en biker-fest och blandar in Rockabilly-Satan i mänsklig form, med brylcréme och hela kittet. Men det är inte allt! Jag låter dock den som är sugen uppleva galenskaperna som The Butcher boys (Mitchell Altieri, Phil Flores) knåpat ihop själv. Det blir så mycket roligare på det viset.

Filmen handlar (till en början) om när Quentin, Cody & Elroy (Bret Roberts, Cory Knauf & Nick Tagas) åker till landet för att fira Cody’s mammas femtioårsdag. Festen fortlöper och knuttarna krökar på, det vill säga till stämningen sänks av en uppmärksamhetssökande blodig kvinna som helt plötsligt står på garageuppfarten och vädjar efter hjälp. Quentin och Cody är snabba att ta tag i problemet, men när Elroy (ett duktigt pervo) försöker sig på lite rajtantajtan med den chockade kvinnan försöker hon äta upp hans ansikte. Och där införlivas den första förhoppningen hos The violent kind, som till den här punkten för mig varit en rätt linjär och lättgissad zombiefilm. Vilket ska visa sig bara vara ett lurendrejeri signerat The Butcher Boys, som har gett sig fan på att allt häftigt som går att se på film ska finnas med den här gången!

Att det går att få för mycket av det goda blir rätt snart efter det här ett faktum och efter mjukstarten så börjar The Violent Kind likna ett collage av olika idéer som inte räckt till för att göra varsina filmer. Det blandas in så många olika motiv att det är omöjligt att förvänta sig någonting, och det menar jag inte bara i positiv bemärkelse. Även om det är roligt att se film helt förutsättningslöst ibland.

Från bikergäng som festar och får problem med köttätande kvinnor så rör det sig till kidnappningsskräck där rockabillygangsters med en magnifik Joe Egender längst fram i fokus som Vernon bjuder på filmens bästa, men också allra mest långsökta snurr på handlingen. Det känns inspirerat av Tarantino och har i vissa moment samma klassiga känsla. Men precis som berättelsen är märkligt uppbyggd så är regi och skådespel minst sagt ojämnt. Stort plus för musiken men ett lika stort minus för smink, filmens största svaghet, som verkligen inte ser trovärdigt ut förutom alla hinkar blod som slängts överallt! (Aldrig någon smuts på eller runt folks ögon till exempel?)

The Violent Kind överlever mest på att det är omöjligt att förstå vad som egentligen håller på att hända, vilket ju är väldigt spännande. Det finns ingenting som är givet vilket lämnar dig gissande under i alla fall halva filmen. Våldsamma och oftast väldigt häftiga actionscener dundrar på och det är någonting som verkligen är träffsäkert behandlat, och även tas upp i det utmärkta extramaterialet.

Parallellt med ett typiskt fast-mitt-i-skiten harvande där flykt är ett måste men jag-ska-bara-argument ständigt håller oss kvar på skådeplatsen sker de märkligaste saker och för att få reda på vad den sista bilden avslöjar (för det finns ett avslöjande) är det värt att se den här. I övrigt inte så mycket även om det finns vissa scener som är rent och skärt guld också. En svag trea blir domen, för trots att jag blev bortkollrad och tappade intresset flera gånger så engagerade jag mig och fick en positiv känsla någon dag efter att ha sett filmen, det är en typisk rulle som du tittar på, ogillar lite, tar en funderare kring och se ser om igen bara för att greppa vad det var du såg första gången.

INGA KOMMENTARER