En perfekt film om du ska spela ölspel. Inte det? Undvik!


Läser man på baksidan av fodralet till ”The tomb” så jämförs den med de smått fantastiska filmerna Saw och Cube, det här är en ordentligt tilltagen jämförelse, då ”The tomb” mest egentligen liknar en dålig avantgardistvision blandat med en förvirrad kidnappare och två talanglösa människor som vandrar runt i en lagerlokal.

Det här är den sortens film som förmodligen odlar mögel i din dvd-spelare samtidigt som den snurrar. Med en enkel handling som utspelar sig i en makalöst tråkig miljö där två tomma skal till skådespelare drar sig runt i cirklar istället för att försöka frita sig själva blir det inte många poäng insamlade. Att den är baserad på H.P Lovecraft’s tidigare text är det bara att låta bli att tänka på, för likheterna med Lovecrafts “The tomb” som publicerades på 1920-talet och det här är lika med noll.

Ulli Lommel har ett gediget förflutet inom filmbranschen och har arbetat med minimalistfilmaren och konstnären Andy Warhol i ”Cocaine cowboys”. Han skapade ”Boogey Man” 1980 och har agerat i massvis av filmer själv, så någon slags rutin måste han ju ha skapat. Någon känsla för vad som är bra och dåligt enligt en allmän opinion. Hur det då kom sig att han kräktes ur sig den här slemproppen till film i mitten av 2000-talet är ju helt oförståeligt. Visst, tidigare arbetsinsatser behöver inte borga för talang, det finns många som inte är bra på sina jobb men ändå harvar på. Det här är resultatet av något liknande.

”The tomb” är i alla fall en film som man helst talar tyst om att man har sett, så ingen får för sig att se den. Men nu var det några år sedan jag såg den sist och jag var nyfiken. Så jag såg om den. Självdestruktivt beteende som dödade 1 tim 21 min vilket betyder att jag nu slängt bort 2 timmar och 42 minuter på en film som jag egentligen borde stängt av efter en dryg kvart. För det är då man förstår på ett ungefär att det här inte är en film som ska ses i någon form av nyktert tillstånd. (Se tips om ölspelsanvändning på imdb.com för den här filmen.)

De två kidnappade personerna vi följer spenderar sin dag med att vandra runt i cirklar i en källare som verkar lika svår att bryta sig ur som ett luftslott. De gör även i andra titten inte ett jota för att få chansen att överleva det spel som kidnapparen satt upp, (trots att de har både yxa och hammare till hands), ett spel som går ut på att gissa hans namn – den som gör det vinner sitt liv tillbaka, om han eller hon ligger med kidnapparen. Det finns också en Porsche och en summa pengar att vinna. Lagom knepigt?

De går runt och runt, sover när de blir trötta (tre gånger) och öppnar kistorna som finns i källaren. I varje kista finns det andra människor som också blivit kidnappade, de berättar vad de vet så fort de vaknat och finns sen inte tillgängliga för filmen längre. Det öppnas och stängs kistor till förbannelse och ibland är det svårt att avgöra om det är en skräckfilm eller en instruktionsfilm för snickare jag ser. Men då bryter Lommel av och börjar zooma dockansikten och rekvisita som han förmodligen hittat i sina barnbarns leksakslådor. Möjligen för att skapa effekt, eller så försöker han berätta något för våra undermedvetna. Det är bedrövligt på alla sätt och vis, måhända är det här en experimentiell film som inte ska läsas efter sin handling, den har vissa tendenser mot experimentsidan. Men jag tror inte den teorin håller heller, det gör ju inte filmen bättre i alla fall…

När ”The tomb” producerades var Lommel 65 år fyllda – han har efter det här spektaklet regisserat fem filmer till, som jag lätt undvikit eftersom jag inte hört talas om någon av dem. Möjligen kommer jag att se fler Lommelfilmer i framtiden, men jag tror att jag riktar in mig på de äldre i såna fall – ”The tomb” verkar mest vara resultatet av någon slags panikångestattack som bara kan övervinnas genom att spela in.

INGA KOMMENTARER