Hem Recensioner Thriller The take

The take

The take

Tungt drama inom Londons gangsterkretsar.


Värstingen Freddie (Tom Hardy) är en arbetarklassgrabb med en farsa som struntar i honom och en mor som slitit för hans uppfostran. En kamp som hon förlorat, då Freddie släpps från fängelset precis när ”The take” startar upp. Utanför portarna står Freddies kusin och vapendragare Jimmy (Shaun Evans) och väntar. De har umgåtts sen de var barn, begått brott tillsammans och haft många goda stunder. Nu är det dags att röra sig uppåt i världen, förklarar Freddie, som tagits in i en organisation av Gudfadern Ozzy (Brian Cox). Det är dags att tjäna pengar, ordentliga summor.

Det tar inte lång tid innan Freddie nästan slarvar bort den chans han fått inom gänget. Och istället för att vara kungen i baren överlever han på nåd och sin kusin Jimmy’s runda ord. De två vännerna ger sig dock inte och fortsätter sträva mot toppen, men det kommer bli en lång resa och deras vänskap kommer utmanas gång på gång, precis som deras relationer till respektive med barn.

”The take” påbörjas som en ganska rund sak som tar ut svängarna och använder humor på många sätt för att lura in oss att tycka om Freddie och Jimmy, och det lyckas bra, men det tar ett tag. Sen uppenbarar det sig att Freddie verkligen inte är den typen som många hejar på ute på gatan. Han är en ilsk, aggressiv outbildad arbetarson vars väg till toppen är planerad med avslagna whiskeyflaskor som pressas in i motståndarnas halsar. Han tar sig friheter att åtala, döma och utdela straff till dem som ställer sig i hans väg, med irrationaliteten som följeslagare. Som hans ordnade motpol finns Jimmy, han är istället en lugn, intelligent och artikulär kille med bakåtslickat hår och framgången nära till hands.

Dessa två män står tillsammans med sina fruar Jackie och Maggie (Kierston Wareing och Charlotte Riley) i centrum för en initiell typisk Londongangsterfilm där upplägget känns igen främst från amerikanska storfilmer. ”The take” har som tur är mer att erbjuda eftersom serien spänner över fyra avsnitt och ungefärliga tre timmar. Alla avsnitt någorlunda avskilda från varandra genom tidsförflyttningar och alla olika i sina teman men med samma slutmål, där ett välkomponerat familjedrama avrundar händelserna. En lång resa, som bitvis känns lite överarbetad med ganska många onödiga scener, upprepade ställningstaganden och verifieringar kring hur hjärtlös Freddie är och hur mycket av en motsats Jimmy är. Även Jackie och Maggie (som är systrar i serien) leker samma lek, som i motsats inte dras med samma problem.

Det är en för tv väldigt bra producerad serie som är lätt att hänga med i, även om ett avsnitt skulle missas. Berättandet är långsamt utan att tangera “Våra bästa år” och det gör sig bra för en uppdelad visning antar jag. Sett ur en dvd-köpares ögon har jag svårt att tro att många väntar en vecka mellan tittarna för att få den där rätta känslan – men egentligen är det helt rätt metod för att få ut det mesta av “The take”.

Miniseriens akilleshäl är trots upprepningarna att den är alldeles för lång. Komprimerat hade ett par avsnitt räckt gott och väl, möjligen hade det fungerat ännu bättre som en lång spelfilm. Tom Hardy ges obegränsat utrymme att dividera kring saker som inte tar handlingen någonstans. Ett segt berättarformat som i och för sig ger både Hardy, Cox och Evans mycket tid i rutan, vilken de alla förvaltar riktigt väl, tillsammans med resten av skådespelarna. Men det hade inte behövts så utdragna monologer som ofta dyker upp för de enklaste och ofta obetydliga händelserna. Det här märks mest av i de moment som lutar mot actionhållet när männen är i bild. När de betydande kvinnorna i filmen syns känns det istället som helt rätt tempo, utan att det blir långdraget eller tråkigt. Dramat i ”The take” blir den stora behållningen medan actionsekvenser (ett fåtal) och gangstertugget får stå åt sidan.

Om du hoppas på en tuff uppvisning från Londons gangsters så kan nog ”The take” bli en besvikelse, personligen är jag glad att serien tar den riktning som den gör, eftersom varken David Drury (regi) eller manuset håller tillräckligt hög klass för att åstadkomma något nytt i gangsterträsket. Dramat däremot, där passar både manus och Drury in väldigt bra och i de mest intensiva scenerna är det faktiskt riktigt obehagligt att ta del av det som visas.

Så en stark trea i betyg får det bli. Starka prestationer från speciellt Hardy som gestaltar en annorlunda och svårgillad uppkommare. Icke att glömma hans motspelare som gör det hela möjligt – Evans, Wareing och Riley som sällan eller aldrig tappar karaktär. Plus för de starka känslorna som väcks från avsnitt två och senare, även för manuset som också det blir allt stabilare ju fler repliker som levereras. Det räcker inte hela vägen, lite för typisk inledning, mycket svårt att sympatisera med någon överhuvudtaget och alldeles för mycket repetitioner av personernas karaktärsdrag.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)