Stig-Helmer och Ole på promenad

Vad hände sen? …och vad hände först?


Mer än tio år har gått sen den senaste Stig-Helmer-filmen Hälsoresan och över trettio sen mannen föddes fram ur en idé av Lasse Åberg och Bo Jonsson, då under ett annat namn i filmen Repmånad – men i stort sett samma tveksamma filur. Stig-Helmer Olsson, hur har du lyckats charma det svenska folket så väl?

I The Stig-Helmer story träffar vi på en pensionerad man, fortfarande väldigt förtjust i tåg och funktionellt fasansfullt omodernt klädd. Det har aldrig fallit för honom att hålla sig ajour med världen, trots en bakomliggande intelligens som bara lockas fram när det handlar om något intressant, lunken har varit densamma och kommer inte att förändras. Nu, genom en återträff med vännen Ole Bramserud (Jon Skolmen) får vi möjligheten att inte bara bekanta oss med pensionären vars liv vi följt under 6 tidigare filmer – utan vi tas bortom det, till barndomens glädje och bekymmer, uppväxten i hyreslägenheten till ungdomen då Stig-Helmer tog anställning på en radioaffär, där den sköna Annika (Ida Högberg) brukade komma in för att köpa banjosträngar.

Kärleken, svårigheterna och hur livet ibland tar oss tillbaka till början igen genom slumpen, The Stig-Helmer story är berättelsen om den vanligt mjäkige svensken som aldrig riktigt stod upp för sig själv men ändå klarade sig igenom livet med en mängd goda minnen och i alla fall en bästa vän. Mer än så behövs kanske inte? Det är svårt att säga… trevligt att titta på var det i alla fall.

The Stig-Helmer storyLasse Åberg blev under 2012 nominerad för Bästa scenografi men vann tyvärr inte, nomineringen var definitivt med all rätta då The Stig-Helmer story verkligen ser ut som en tidsriktig film där de äldre bitarna spelats in på 40-50-tal och sparats för att sen färdigställas med nyare bilder från idag. Snyggt, inte alltför pråligt och mycket övertygande. Sett till handlingen så erbjuds det som utlovas. En återförening med Ole och Stig-Helmer samt deras rätt kluriga detektivarbete i Stig-Helmers förflutna, de söker efter ett objekt och ett svar – båda sen länge försvunna och väldigt svårfunna – till och med för en glad norrman och en sävlig svensk. Vänskap på äldre dar firas, även minnen från svunna tider tillsammans med den romantiska idén om evig kärlek. Fullträffarna finns i regi och scenografi samt skådespel där det aldrig sviktar något märkbart.

Det jag då tyckte var lite tråkigt med den här filmen, som väl kan ses som en form av avrundning på hela Stig-Helmer-resan är att den klassiska Lasse Åberg-humorn inte riktigt är densamma längre. Igenkänningsfaktorerna blir för mig inte riktigt lika många som det har varit tidigare, mycket på grund av att stora delar av filmen utspelar sig 30 år innan jag ens fanns, men även i personerna, då det vulgära svenska som Stig-Helmer trots sin försiktighet alltid tyck haft omkring sig har försvunnit. Mycket av filmen ger mig också en viss ångest över att åldras i tysthet, som att svära en ed om att hämnas oförrätter men när tillfälle ges ändå inte fullföra…

För er som följt Lasse Åberg sen Repmånad (1979) så förstår jag att den här filmen verkligen går hand i hand med många förväntningar. Titeln antyder inte en spektakelfilm och det är det inte heller. Det bjuds på nostalgi-återbesök av några välkända ansikten (Sven Melander, Weiron Holmberg) och med en ny Stig-Helmer i Tobias Jacobssen som verkligen får till samma känsla kring personen fast i yngre tappning. Stefan Sauk och Tove Edfeldt syns även till i väldigt bra spelade biroller som tillsammans med Åbergs regi och känsla för miljöer och vad som är gångbart gör känslan efter att ha sett filmen så märklig. För jag är inte förvånad, eller ens milt omtumlad…

Stig-Helmers berättelse är precis den så som jag hade tänkt mig den, hans förflutna har på sätt och vis redan berättats genom att vi fått lära känna honom så väl i andra sammanhang, Berättandet kring det förflutna idag passerar utan några större överraskningar. De mest spännande bitarna av hans liv har vi redan sett – på resor i världen åkandes skidor eller bredvid fyllon på jobbiga grisfester. (Där det finns svenskt kaffe.) The Stig-Helmer story är mer som en avtackning till alla som följt med på resan och i lugn och ro kan i alla fall jag nu återgå till mitt vanliga liv. Trösten om att Stig-Helmer fortfarande är en glad prick gör mig lugnare och jag hoppas att den här svenska hjälten får en jättetrevlig fortsatt pension.

INGA KOMMENTARER