The Paperboy

Galant skådespel i en bisarr historia.


Journalisten Ward Jensen (Matthew MacConaughey) återvänder till en lilla staden Lately där han växte upp. Med sig har han författarkollegan Yardley Acheman (David Oyelowo) och tillsammans är de på jakt efter en story runt mannen Van Vetter (John Cusack) som sitter inlåst anklagad för mordet på en lokal polisman. Visar det sig att det finns ett alibi får sig Jensen och Acheman årets hetaste förstasida, publicerad i fina “Miami Times”.

Hemmavid väntar Wards bror Jack (Zac Efron) spänt på att äntligen få återses. Han är uttråkad efter att ha blivit av med sitt stipendium efter en olovlig pooltömning och nu använder dagarna till att busa med hemhjälpen Anita (Macy Gray). Så när storebror återvänder händer det äntligen någonting. Men. Ward hamnar i skuggan av en person som verkligen fångar lillebrors intresse. Charlotte Bless (Nicole Kidman) som bistår journalisterna med lådvis av Van Vetters brev från fängelset. Hon är fångens fästmö, men de har aldrig träffats. Jack blixtförälskar sig i henne, den mycket äldre kvinnan med stort självförtroende som trots sitt White-trashiga utseende är mycket vacker. (Det är ju Nicole Kidman liksom.)

The Paperboy BLURAYUtredningen går framåt men sakta. Van Vetter är minst sagt inte samarbetsvillig utan fokuserar sig hellre mer på Charlottes underliv än att slippa ut ur fängelse, vilket tvingar Ward och Yardley att på egen hand ta reda på om ett alibi existerar. De träffar otaliga osamarbetsvilliga personer och författaren Yardley får om och om igen veta att han inte är värd ett öre, på grund av sin hudfärg. Samtidigt inser Charlotte att Jack är intresserad, men eftersom hon lovat bort sig till den osympatiske Van Vetter håller hon honom på ett säkert avstånd. Det är en uppförsbacke för alla, som aldrig tycks ta slut. Där kampen för att ta sig högre leder till att hemligheter avslöjas, och att relationerna mellan alla borde märkas med en etikett för explosionsrisk.

The Paper Boy är en typisk film som jag fattar tycke för direkt. Kläder, makeup och hår känns typiskt amerikanskt 60-tal, bilarna är Cadillacs och liknande, mentaliteten är grym och oförlåtande men ändå känns vardagslunken obesvärad. I det här idylliska dolde sig mycket som var mindre attraktivt och i Paper Boy förverkligas och dras det här “fula” fram i ljuset. Bland annat i form av svår ambivalent, förbjuden kärlek, personer som går från stadiga, till spillror av sig själva, falska förhoppningar, sorg, trasiga människor och en kontroversiell berättelse som är långt ifrån uppenbar att se ett givet slut på.

Innehållet är helt och hållet vad jag hoppats på, men jag har lite svårt att svälja den råhet (bildligt talat) och totalvändning som Lee Daniels och Peter Dexter valt att använda sig av. Sent in i filmen väjer de av från den huvudsakliga handlingen och blir mer experimenterande än behövligt. Det är ett modigt drag som i vissa avseenden breddar filmen och skapar, samtidigt som det stjäl uppmärksamhet och saktar ner upptakten till ett slut där det inte fjäskas inför någons förväntningar. Jag gillar det lika mycket som jag tycker illa om det, för valet att ändra inriktning både ger och tar. Tyvärr så tar det lite för mycket.

Zac Efron är den som överraskar mest i rollen som Jack Ward. Jag har sett några av Efron’s tidigare filmer och har väl inte riktigt ställt mig positiv till honom. Dock så visar han här att i rätt roll så passar han in, och den förälskade grannpojken är den rätta rollen. Tillsammans med Macy Gray ges vi en vänskap i allt det bedrövliga som är mycket värd. Gray som även hon är en överraskning och som hemhjälp även får väldigt mycket utrymme i filmen (hon agerar även berättarröst). Kidman, Cusack och MacConaughey känns ju igen såklart och som tur är så väjer de undan från sina kända ansikten och blir karaktärerna de spelar. Jag är väldigt imponerad av dem alla tre, speciellt Cusack som jag tidigare avfärdat som en blaskig föredetting. Här är han perfekt.

The Paper Boy är definitivt en film som är värd att ta en titt på men det är också en film som stöter sig med den som tittar och blir väldigt personlig. Den är ibland väldigt obehaglig och går från det, till att bli myspysig, spänd, sexuellt laddad och hatfull. Karaktärerna är det jag tar med mig som mest positivt och de tycks också ha legat främst för både manusförfattare och regissör, som gärna gör avstickare från handlingen för att berätta något helt annat. Ibland fungerar det, ibland faller det på oväsentligheten i det som utspelas, även om det ofta är väldigt rakryggat och grafiskt.