Packshot till The Pact DVD Sverige

Både tråkig och skrämmande. En ovanlig kombination.


Vanligtvis är det rätt så enkelt att bedöma om en skräckfilm är bra eller inte. Antingen blev man rädd, skakad eller lite nervös (= bra) eller så blev det fler gäspningar än det blev hopp i soffan (= inte bra). I The Pact suddas de här väldigt grova gränserna ut och jag känner att jag inte riktigt vet var jag ska placera den. Å ena sidan är det en skräckfilm i lag med många andra, där klassiska andar/demoner stör den mänskliga världen, vilket gör mig nervös och rädd. Å andra sidan så är det en thriller som lutar mot crimedeckarhållet, en inriktning som både är lyckad och misslyckad, och den främsta anledningen till att jag känner mig tveksam.

I filmen följer vi en ung kvinna som heter Nicole (Agnes Bruckner), en tuffing som kör motorcykel och kan ta till vara på sig själv. Hennes familjeförhållanden har inte varit de bästa under uppväxten, då hennes nyligen avlidna mor behandlade henne och systern Annie hårt. Samma syster har nu mystiskt förvunnit från moderns hus sen ett par nätter tillbaka. Nicoles första tanke är att Annie hoppat på den berömda vagnen för en skjuts igen, då Annie har haft problem med droger, men ändrar sig efter att hon hittat ledtrådar som pekar åt ett annat väldigt specifikt håll. Nämligen mot en garderob med solida innerväggar i moderns hus. Ett mörkt litet rum där hemligheter gömts sen länge tillbaka, där hemligheterna fortfarande längtar efter att befrias.

Nicholas McCarthys The Pact är en skräckfilm som ligger på budgetnivå lägre vilket främst märks i de vardagligare situationerna i filmen. Men det behöver inte vara Hollywood för att det ska vara bra och det visar McCarthy prov på i de mer fokuserade inomhusscenerna i filmens stora skådeplats, den bortgångna moderns hus. Där stiger spänningen långsamt och skapar en sorts intensiv skräckupplevelse där det inte finns något klimax, det enda jag vet är att jag inte vill befinna mig där. Byggnationen av scenerna skapar en obehagskänsla som är svår att skaka av sig, där man inte väntar på att bli hastigt skrämd utan tvingas till en naggande oro istället. I vissa fall så pass stressande att jag inte alls tycker om det, vilket givetvis är bra i sammanhanget.

Men det finns nackdelar med den här filmen som verkar ignoreras av de flesta vars texter jag läst. För det första så har vi ett av affischnamnen, Casper Van Dien. Han spelar en tråkig halvkarikatyr på filmvärldens tuffa poliser med tredagarsskägg och en whiskeyröst som förmodligen borde ses över av läkare. Han är en stoppkloss som bara slarvar bort tid och den som jag upplever som allra tråkigast, alltså så pass tråkigt att skämt om filmen börjar hagla i soffan, vilket sällan är olustigt i och för sig, men knappast givande när förhoppningen är lite rädsla för mörkret. Det skulle nog fungera att kalla honom en representant för världen utanför moderns hus, där logik och sammanhang inte riktigt fungerar som vi är vana med i den riktiga världen. McCarthys manus är smart och detaljerat, men det har enorma svagheter och irrationella delar när vi inte är i händelsernas centrum som inte bara en gång sänker filmens trovärdighet och minskar helhetens värde.

I övrigt innehåller berättelsen det som behöver vara med och det är förutom de mindre smickrande sekvenserna som inte faller in i ett logiskt flöde smart sammanflätat. Speciellt roligt är det att se modern teknik inskrivet som en medverkande part, något man knappt ser röken av i skräckfilm förutom när någon ska använda mobilen som ficklampa. (Se Julias Ögon för ett utmärkt exempel på telefonlampa.)

I huset, där det allra bästa av The Pact utspelar sig, så är det både en cool, skrämmande och annorlunda skräckfilm. Det som går att göra görs med självförtroende i ett hus som är så pass läskigt att jag aldrig skulle sätta min fot där. Vissa biroller bjuds in för att visa sig vara utmärkta tillskott för filmens drivkraft, till skillnad från Casper Van Dien. Jag syftar främst på Haley Hudson som gör sig utmärkt som medium under en kortare del av filmen, som definitivt är en höjdpunkt. Jag är också mäkta imponerad över hur McCarthy lyckas använda ett par rätt klyschiga monster/demoner och göra något helt nytt av dem, med hjälp av sitt kluriga manus, som bör applåderas för sin egens skull.

Utanför, i verkliga världen är The Pact jämfört med inomhus en svag och ofta väldigt tråkig film som bara vid ett par tillfällen tycks röra sig framåt. Mellanspel där jag väntar otåligt på att få uppleva oron som finns inomhus. Till slut vävs dessa två dimensioner ihop och jag önskar att förutsättningarna för det här smarta manuset (i det avseendet) hade tagits tillvara fullt ut, för då hade The Pact varit en fyra, möjligen en femma. Som det blev nu, en svag trea – för tyvärr så är det alldeles för mycket tråkigt som avbryter det intensivt skrämmande. Fortfarande en sevärd film, men mer ett steg i rätt riktning för McCarthy än det allra bästa han kan prestera. Vad det är får framtiden utvisa.

INGA KOMMENTARER