The Island

En berg-och-dalbana som går i 5 kilometer i timmen.


När The Island har visats sitter nog många som mig och funderar runt vad de precis slösat sin tid på. Var det en inre resa? En semester som gick fel? Kanske var handlingen ren inbillning, en färglös drömsekvens. Jag vet inte själv, jag undrar fortfarande. Och kanske var det meningen med The Island, att publiken ska känna sig isolerad, som om vi flutit in till stranden på en öde ö utan att ha nån aning om någonting längre.

I de två ledande rollerna Sophie och Daneel har före detta modellen Laetitia Casta och dansken Thure Lindhardt fått i uppgift att på bästa sätt förmedla regissören Kamen Kalev’s ambitiösa idéer. Som ett par med en relation sen några år tillbaka flyr de vardagen temporärt och beger sig till den Bulgariska ön Bolsjevik. Batterier ska laddas och passionen återfinnas.

The Island Packshot SverigeUpplagt för ett stillsamt relationsdrama och precis vad filmens första akt förberett mig på. Men väl på plats i Bulgarien, där Daneel snart visar sig ha ett för Sophie okänt förflutet så övergår The Island till något helt annat än jag förväntat mig.

Hemligheter och konfrontation med ett dolt förflutet. Minnen och separation från det egna jaget. Daneel påbörjar en alldeles egen semester, där varken Sophie, Du eller jag är inbjudna som deltagare. Men vi får i alla fall följa med, som publik, lämnade att undra vad det egentligen är som pågår här. Vi rör oss mot filmens andra akt, som är den allra svåraste att orka med. Den innehåller allt från drömmar som vävs in i verkligheten, ikoniska metaforbilder, moderskomplex till separationer. Det låter kanske som en spännande mix? Det är det också, men det är ingenting mot för vad Kalev planerat för sin “grandiosa” avslutning.

För om inledningen kan beskrivas som typisk med en släng av udda, och andra akten är ett svårgreppat psykologiskt förklarande. Ja, då är den tredje akten galenskap med störst fokus på en återfödelse som leder till tv-evangelism i realitygenrens mest välkända program. Det romantiska temat som nästan gått förlorat återkommer i en mer manisk skepnad och det är allt annat än typiskt och förutsägbart den här gången. Till sista sekunden fortsätter The Island vara en svårtolkad film och problemet med influenserna som genomsyrar den, från till exempel David Lynch, är att det är oerhört torrt och tråkigt framfört.

Kalev tar sitt projekt dit jag antar att han ville, för allting är planerat även om det faller bredvid bordet för mig. Atmosfärer skapas och hela filmen lever på en känsla av olust nästan lika stor som min känsla av olust för det tafatta manuset som inte går hand i hand med miljöer och skådespelet. Mycket är svårt att förstå rakt av och det känns inte naturligt som en film någon skulle se för att bli underhållen. Snarare är The Island ett experiment som inte riktigt fungerat, möjligen en film riktad till analytiker som Slavoj Zizek eller en ämnesfilm för filmstudenter som är inne på det psykoanalytiska avsnittet.

Det är långt ifrån en film jag kan rekommendera till en bredare publik, med en extra varning till dig som möjligen tror att det här är ett vanligt relationsdrama. Det är långt ifrån sanningen.

Hatten av för de goda delarna, atmosfären som ger den obehagliga känslan av desperation, främst under den andra akten av filmen som är den allvarligaste. Jag ogillar inte heller Laetitia Casta eller Thure Lindhardt, där Lindhardt stjäl det mesta av showen genom att gå in i sin roll totalt. De båda har även ett gott samspel som bara haltar på grund av de trista dialogerna.

Det finns dock ingen anledning att se The Island för en halvtimmes dyster stämning och paret som klarar av huvudrollerna. Det är inte en film för alla och risken att du blir uttråkad och stänger av är överhängande om du inte är förberedd på att det kommer dyka upp frågor som är väldigt svåra att besvara.

INGA KOMMENTARER