The Innkeepers

Snygg och smart. Men inte väldigt läskig.


Claire och Luke är inne på sina sista två arbetsdagar, deras arbetsplats hotellet Yankee Pedlar Inn ska stängas och står tomt förutom ett par ensliga gäster. Hotellet är inte bara känt för sin gästvänliga atmosfär och pratsamma personal utan lokalt mer känt som platsen där en olycklig brud hängde sig i sin bröllopsklänning och lämnade sin oroliga ande efter sig. Men det är ju bara myter och berättelser, för spöken på hotell finns ju inte. Eller?

Sara Paxton och Pat Healy har förärats med rollerna som de uttråkade, spökjagande hotellreceptionisterna Claire och Luke. En tindrande duo som bjuder på välskrivna och naturligt levererade samtal som oftast avbryts av de väldigt få men ändock rätt så krävande gästerna som fortfarande huseras i det stora hotellet. Manuset är skrivet av samma unge man som regisserat och han heter Ti West, ett namn som ringer bekant för många skräckdiggare världen över. Det var Ti West som gav oss The house of the devil för tre år sen, och nu är han tillbaka med sitt eget material än en gång efter lite varierande produktioner mittemellan…

Det som märks och står ut från den vanliga skräckfilmen är att det finns tydliga tankar kring hur filmen ska se ut. Ti West lyckas att med kameran göra två helt vanliga och i grund och botten tråkiga karaktärer i ett tomt och väl upplyst hus både rätt så läskiga och än viktigare intressanta. Genom att ge dem tid i bild, röra kameran på annorlunda sätt beroende på vilken effekt som eftersöks så skapas en dynamik i The innkeepers som är ovanlig för genren. Det här är i första hand det som sticker ut i filmen och för mig personligen det allra bästa. De två huvudpersonerna gestaltas bra av Paxton/Healy och att ge West hela äran vore fel, så en snabb applåd till dem innan jag börja gnälla då…

För trots att The innkeepers innehåller ett tomt hotell (läskigt), ett par underliga gäster (en av dem mycket läskig), ett ungt nyfiket par (inte så läskigt) och spökjakt (mycket läskigt) så anser jag att det används alldeles för mycket klassiska genrehedrande trick och effekter för att det förutom kameraarbete och detaljerat manus ska bli något speciellt att rekommendera. Inte heller hjälper det att filmens fodral verkligen inte lämnar mycket till fantasin med bild på bild av saker jag hellre bara hade sett i själva filmen…

The Innkeepers lider inte av sitt typiska berättande och är inte sämre, snarare bättre, än de flesta liknande filmer jag sett de senaste åren, men varför kan det inte få vara kusligare och mindre avslöjande från tittarens perspektiv? Sättet vi presenteras till det som ska vara skrämmande känns (sorgligt nog) mycket mer som avslöjanden… (eller rörliga bilder från fodralet..) där jag blivit distansierad från kärnan filmen. Mycket av det här beror på West’s kreativa sätt att röra kameran, ta snygga bilder och så vidare – men till skillnad från till exempel Kubrick’s The shining så lyckas han aldrig fånga mig, samt att det till slut inte blir mycker mer än de vanliga tricksen som får stå för filmens final. De här metoderna har jag sett många gånger förr och det skrämmer mig sällan, kanske beror det på bristande inlevelseförmåga eller något annat. Eller så har jag rätt i hur jag tänkt här..

Men ändå, Ti West lyckas få ihop en intressant berättelse som jag vill veta mer kring samtidigt som han presenterar det riktigt snyggt. Hur han gjorde det finns det lite information om i extramaterialet och allting tillsammans, illa packeterat designmässigt av Njutafilms skapar i alla fall ingen känsla av att jag har slösat bort tid. West kommer att hitta rätt snart om han fortsätter kombinationen manus/regi och när han gör det så har vi helt klart ytterligare skräckklassiker som bara måste ses. The Innkeepers är en snyggare variant av filmer du sett förut och gillade du dem så kommer du gillar den här!

INGA KOMMENTARER