Tom Six's The Human Centipede

Lamslående, äckligt och brutalt.


Två unga kvinnor tror de hittat räddningen när de knackar på dörren till Dr. Heiters fina hus. Deras bil har fått stopp och som en chansning har de genat genom skogen, ett lyckat drag som för dem till ett välmående tyskt bostadsområde. De bjuds in, får ett varsitt glas vatten och deras temporära värd ringer efter hjälp. Strax innan han berättar för dem att han drogat dem, varpå de somnar. När de vaknar upp igen ligger de i varsin sjukhussäng med ännu en gäst vid sidan av. Alla fastbundna, vettskrämda och ovetandes om att de nu är permanent boende i djävulens boning på jorden.

The human centipede har alltid varit en sån där film som du kommer utmanas att se. Antingen via rekommendationer från kompisar som vägrar se den igen, från lyriska recensenter på skräckfilmssiter eller vilka källor du nu använder dig av. Hela filmen är skapt för att tänja gränser och kliva in på ny mark vilket allt snack omkring den bevisar att den gjort. Hypen brukar överleva filmerna tänkte jag kritiskt… och när jag slog igång så var jag inte särskilt orolig. Jag har sett mycket konstigheter förut och The human centipede skulle på sin höjd bli ännu ett lager mörker jag kunde vifta bort. Men jag hade fel.

The human centipedeTom Six (regi, manus) slår an tonen på sin film på samma sätt som en döende slår sina sista slag på ett piano. Ett eko lägger sig och du fastnar med blicken när du för ditt eget bästa egentligen borde titta bort. The Human centipede, vars titel du säkert redan förstått och om inte – kommer att förstå handlar om beräknad galenskap, storhetsvansinne, illusioner om förbjudna mästerverk och tillgången till filmen som gränslöst format för att visa vad som helst. Förvånansvärt nog, för det här trodde jag inte, så tycker jag att filmen har ett oväntat stiligt foto och ett oväntat passande skådespel. Den krypande känslan av oro kring vad som händer bakom stängda dörrar överallt i världen förstärks för varje scen och det är skrämmande.

I den främsta rollen som Dr. Heiter syns Dieter Laser, verkligen träffande både till utseende och tal, en praktträff att anlita honom verkligen, ingen hade gjort Doktorn bättre. I övriga roller, som kräver till synes mindre och mindre skådespel ju längre filmen tar oss – så står Ashley C. Williams ut genom att agera (mest skrika) i ett par förlängande scener för att dryga ut det hela. Hon, tillsammans med sina “närmsta vänner” Jenny och Katsuro (Ashlynn Jennie & Akihiro Katamura) fångar galant hur det förmodligen känns att helt vara i någon annans våld. Men Dieter Laser har tilldelats paradnumret och det trivs han med och gör det väldigt bra.

Med snyggt foto, en skrämmande handling och relativt starkt skådespel så borde det ju finnas nackdelar för att reflektera filmens mediokra betyg på sidor som IMDB och liknande. Och där filmen brister kan jag tycka är själva idén, som på det hela känns rätt torftig att göra en hel film på, vilket inte helt och hållet fungerar heller. Speltiden (som inte är lång) blir en nackdel och det kan ställas tillsammans med väldigt många utvägar för fångarna, som otroligt nog inte används. Frustrationsskapande dumhet i stil med att ta en glasskärva istället för en stor lampfot som vapen förstör verkligen stora delar av filmen och sänker trovärdigheten (som ändå är rätt liten baserat på temat) väldigt mycket. Hur det här kändes rimligt när manuset blev till rörliga bilder har jag svårt att förstå men förmodligen beror det på att det röck i chocknerven hos Tom Six och det spelade nog ingen roll om det faktiskt var trovärdigt eller inte. Bara det blev gjort.

Ändå oväntat påverkad av filmen känner jag mig beredd att utfärda en varning till alla som funderat på att ta en titt. För det är verkligen inte något du behöver se, även om det känns så. Jämfört med den första Hostelfilmen till exempel så är The human centipede en värre och mer äckelframkallande skapelse som förmodligen kommer få dig att må i alla fall lite illa. Det är inte bara blod och gore utan ett detaljerat framtänkt förlopp där känslan av skräck byggs upp utan att förlita sig på att chockera.

Utgåvan (Region 2, import från England) är det inte något fel på för övrigt – sett till extramaterialet en hel del för den som vill gotta sig lite extra. Men bäst att göra det på en gång, för det är inte det lättaste att återvända till det här med alla minnesbilder som kommer bli väldigt svåra att tvätta bort från näthinnan.

INGA KOMMENTARER