Joe Carnahan's The Grey

Liam Neeson hade inte gillat Orups låt.


Skämt åsido. Allvarligare än såhär blir det inte, när Joe Carnahan bestämt sig för att mixa Alive, filmen där ett flygplan krashar bland snötäckta berg med en mörk mix av Rödluvans promenad med vargen hack i häl.

När ett arbetslag oljeborrare flyger över Alaska hamnar de mitt i ett oväder som sliter planet i stycken. De störtar och möts enbart av tomhet, snö och iskyla vilket ställer oddsen för överlevnad mot dem. De dåliga oddsen blir knappast bättre av att de störtat mitt i en blodtörstig varflocks revir heller, ett utrymme som de kommer försvara tills det inte finns någon kvar att sätta tänderna i. Med både snö och förutsättningar i motvind beger sig de överlevande bortåt med solen som kompass – då deras enda chans till överlevnad finns i att röra sig utanför reviret och förhoppningsvis hitta en stuga, by eller en väg. Vargarna håller sig aldrig på längre avstånd än att de kan känna lukten av rädsla, och det rätt och slätt stinker i skogarna nu.

Förutsättningarna för spänning är givna. En skara män, skadade och skakade på väg mot friheten stöter på ett ivrigt gäng vargar som vanligtvis inte direkt vältrar sig i mat. En enkel match för de stora djuren… …trodde de ja! För mitt bland människoflocken som jagas finns karlakarlen Liam Neeson i rollen som vargjägaren Ottway. En lösningarnas man som vägrar ge upp trots att han innan kraschen har målats upp som en sorglig figur på väg mot sin egen avgrund med bössa i mun. Det visar sig att en redig utmaning kan förändra människor, eller så är det all frisk luft som gör susen.

The GreyNeeson i huvudrollen stjäl nästan all vettig tid i bild från övriga medverkande förutom de rätt taffligt designade vargarna, verkligen inte övertygande djur som varken rör sig eller ser ut som någon varg jag kan placera i verkligheten. De andra männen består av olika arketyper av offer som kan stå i vägen för att ruljangsen av offer inte ska stanna av alltför mycket. Du har gangstern Diaz (Frank Grillo) som jag själv i samma situation hade kastat åt vargarna på en gång. Varför en så irriterande roll skrivits in i manuset är obegripligt. Det finns en hippie/surfare, en logisk farbror (Dermot Mulroney), sjukling och ja fortsatt sådär. Vilka som går överlevande ur jakten är osäkert men vi vet både innan och under att det snön kommer färgas röd. Vem som faller offer är mindre viktigt eftersom det (trots försöken) aldrig sker någon reell förbrödring eller liknande. En kvinna bland de överlevande hade inte skadat för lite nyans…

Filmad till skogs och väldigt snyggt uppbyggd så är det egentligen bara den bristande trovärdigheten i vargarnas utseende som är nackdelen rent tekniskt. Det är kusligt och överlag snyggt – helt klart en film som ökar spänningen i rummet utan att för den delen var en överdrift i effektsökeri, trots att det lätt hade kunnat hända. Komplett skådespeleri taget ur ett ekande tomt persongalleri gör The Grey till en hyfsat sevärd film som knappast kommer etsa sig fast i minnet på samma sätt som till exempel Cujo, eller andra hund/vargtematiska filmer som du kanske minns?

Ett givet mellanbetyg, filmen har sina fördelar och är på inget sätt tråkig. Det ständiga hotet är en god stämningssättare och med duktiga skådespelare i en snyggt sammansatt film finns det något för de flesta att finna underhållning i. Inte det bästa du kommer se i år men i brist på vettiga överlevarfilmer så väl värd att spendera tiden med. Se filmen på bluray för att få extra kusligt i rummet med ett trevligt omringande ljud där du hamnar framför lägerelden omringad av en tjutande vargflock. Väldigt effektfullt.