Bill Murray i The Funeral Party

Begravningsfesten? Japp, precis det du tänker på.


Felix Bush (Robert Duvall) är en skäggig gammal enstöring som bosatt sig utanför ett litet samhället i Tennessee. För länge, länge sen ansågs han vara en intelligent och handlingskraftig ung man med en ljus framtid för sig. Nu går istället rykten om honom och hans påstådda dribblande med de mörkare krafterna, han sägs vara en mördare och i förbund med djävulen. Det här är rykten som Felix helst vill stoppa och han kontaktar därför sin kyrkoherde, för att anordna sin egen begravning – medan han ännu lever.

Tyvärr kan herden inte hjälpa honom, men en ung man (Lucas Black) hör deras samtal och av en slump så är han anställd av begravningsentreprenören Frank Quinn (Bill Murray), som direkt när han får nys om Felix’s idé hoppar in i bilen för att sälja sina tjänster. Tillsammans kommer de tre att göra sitt allra bästa för att anordna tidernas bästa (och första?) begravningsfest, men kommer någon att dyka upp? Kommer Felix att kunna svära sig fri från alla rykten och berätta sanningen om sig själv?

”The funeral party” är en sorts feelgoodfilm som utspelar sig på trettiotalet i det lilla mänskliga och lantliga Amerika där livet och döden framställs precis lika naturligt som det är. Förlåtelsen i en kristen andemening diskuteras men är inte motivet som driver Robert Duvall’s härligt spelade eremit Felix och det tycks vara så att den här filmen mest av allt försöker presentera något relaterbart för alla. Förlåtelsen, förståelsen för det annorlunda och acceptansen, som sagt livet och döden, meningen med allt, girigheten och materialismen och många fler vinklar. Allt lättigenkännliga ämnen som var och varannan kan ta till sig av och full till bredden av innehåll.

Välspelat med en imponerande rolllista där Duvall gör mest väsen av sig som enslingen Felix, en roll som han lyckas förmedla otroligt bra både genom kroppspråk och det talade ordet. Som sin hjälp och motvikt har han både Sissy Spacek och Bill Murray som både kommer betyda mycket för både honom och filmen. Spaceks roll är mindre än de andras och hon lyckas ändå lämna ett ordentligt avtryck i bild.

Minst imponerad är jag konstigt nog av en av mina favoriter från ”Broken flowers” och ”Lost in translation” där han gör andra roller som påminner om Frank Quinn i ”The funeral party”. Här skådespelar han inte dåligt, däremot så saknas det lite spontanitet och spretighet som hade behövts för att väga upp Duvall’s tyngre och mörkt humoristiske Felix. Antingen beror det på en trött Murray eller ett aningen trött manus, var felet ligger kan jag inte lista ut själv..

Ändå. Det här är en riktigt intressant film som tar sin publik på allvar och helt sonika visar upp vad som händer utan att skriva någon på näsan. Inspelad i vackra miljöer med följsamma rörelser och en avslappnad skogs- och lantmiljö i bakgrunden med ett trovärdigt 30-talskostymeri med tillhörande dekorationer, där filmen i de flesta fall är inspelad utomhus.

Det är lätt att läsa in signa egna referenser i handlingen samtidigt som en gemensam nämnare för oss framåt i berättelsen. ”The funeral party” ser inte ut att kunna bli någon gigantisk fest vid anblicken av en trailer eller fodralet och det är det inte heller. En stillsam och roande film är det däremot definitivt och med trion Duvall, Murray och Spacek tillsammans så ska det mycket till innan det blir dåligt, vilket det definitivt inte blir, trots ett ganska långsamt tempo.

INGA KOMMENTARER