The Factory

En vek thriller med trötte John Cusack.


John Cusack gör bara mindre och mindre intressanta roller på film, med undantaget i Edgar Allan Poe (The Raven) på senare tid. Han har fastnat i rollen som den brydde enslingen som tittar snett på alla som inte är lika brydda och ensliga som honom själv. I The Factory är det samma sak återigen, i en svag thriller där ingenting lämnas åt fantasin och det enda som är värt att vänta på är ett riktigt skruvat slut.

Mike Fletcher (Cusack) är en polis av typen “Den hårda skolan” och besatt i jakten på en seriemördare som misstänks ha rövat bort närmare dussinet prostituerade. När Mikes dotter plötsligt försvinner misstänker han att det är samme man som kidnappat henne och jakten på mördaren intensifieras direkt. Med hjälp av kollegan Kelsey (Jennifer Carpenter) lägger Mike pusslet som bit för bit ger en bättre bild av vem det är han söker, men tiden är knapp och Mike Fletchers rädsla för att förlora sin dotter ökar, vilket tvingar honom att ta till alla knep han kan – vilka de än må vara.

Packshot for The Factory BDNär en film med John Cusack dyker upp nuförtiden så betyder det ingenting. Förut var det en hyfsad garanti på att det i alla fall skulle vara någorlunda underhållande men det gäller inte längre. Det var på 90-talet någonstans, tidigt 2000-tal. Nu har Cusack vandrat samma väg som Val Kilmer, där independentfilmerna inte är något som görs på kul, utan för att betala hyran. (Förmodligen inte, men är bara en liknelse.) Det blir därför en riktigt överraskning varje gång de figurerar i en film, oftast är det tyvärr en besvikelse, precis som det är i fallet The Factory.

The Factory är en sådan film där det är brottet som ska lösas som ligger i fokus. All information presenteras öppet och det saknas mysterier. Det är som ett CSI-avsnitt med mörkare tongångar och mindre specialeffekter. Cusacks karaktär Mike är en gammaldags detektivtyp som bredvid den modernare polisen Kelsey framstår som mest motsträvig och dryg, två karaktärsdrag jag inte uppskattar hos en protagonist. Utredningens framfart tycks hopplös tills dess att bevis ramlar ner från skyarna och upptäcks slumpmässigt, samtidigt som vi parallellt får lära känna Mikes dotter Abby (Mae Whitman) och hennes kidnappare, som är den mest intressante i hela filmen och spelas väl av Dallas Roberts.

Det enda som gör The Factory värt tiden den kräver är att den mot det allra sista slutet presenterar massor av detaljer som du förmodligen missat eller reflekterat över utan att ha insett sammanhanget. Det är faktiskt ett riktigt bra avslut som vänder upp-och-ned på allt man trott. Problemen finns på vägen dit, där det aldrig blir särskilt spännande på grund av upplägget, jag får för mycket information, samt avsaknaden av bredd i karaktärerna. Det är helt enkelt för platt för att jag som tittar ska bli involverad eller känna att det finns någon som helst möjlighet till att det här inte ordnar sig till slut.

Förutom en helvändning under de sista tio minutrarna så är The Factory mest bara ett sätt att använda tid på samma sätt som man gör när man sover och vaknar hastigt i en dröm. Man rycker till, men somnar snart om igen.

INGA KOMMENTARER