The Double

The Double

The double

Spioner, agenter och Ryska lönnmördare.


En amerikansk senator faller offer för ett lönnmord som enkelt knyts till en ökänd rysk lönnmördare. För att snabbt reda ut om det stämmer så återkallar CIA den pensionerade agenten Paul Sheperdson (Richard Gere) i tjänst trots bittra protester. Tillsammans med FBI-rookien Ben (Topher Grace) som tagit sig in i branschen genom att studera den ryska lönnmördaren i detalj ska nu Paul försöka hitta och eliminera faran på ett sätt eller ett annat. Arbetet utvecklas snabbt till en svårare historia än den typiska Dolph Lundgren-sagan den låter som och agenternas uppdrag blir långt ifrån så rakt och lätt som det till en början verkar.

En rookie och en veteran, ryska lönnmördare och den amerikanska drömmen. En amerikansk spionthriller som firar det västerländska levernet samtidigt som den spottar i sitt eget hemlands generella riktning. Michael Brandt debuterar som regissör efter att ha skrivit manus till ett antal duktigt goda filmer som slagit igenom stort på olika sätt. 3:10 to Yuma, en riktigt bra film som aldrig nämns när westernfilmer diskuteras (i alla fall vad jag hört) och Fast and the furious, som du säkert känner till – för att nämna ett par. Som författare till film en talang, som regissör – mja, inte så pjåkig!

Richard Gere och Topher Grace som bär den största bördan i The double är två skådespelare som är riktigt vana med kameran. Gere, som de flesta känner till från forna meriter och även Grace, från den nu nedlagda succéshowen That 70’s show, där han spelade Eric, den ledande manliga rollen. Jag trodde att han för alltid skulle vara Eric och försvinna in i dimman som så många andra långkörande tv-seriestjärnor men han kämpar på med gott mod. I The double visar han sig både vuxnare och duktigare än någonsin och bara en gång, när han levererar ett trademarkat leende så känner jag igen honom som den där killen från 70-talet. I övrigt så är han en helt ny person som tar sin rollkaraktär så långt den möjligen når. Richard Gere kör sin roll på tomgång till en början och det är nästan så att jag måste ta på mig mysbrallorna hemma under introduktionen av hans karaktär. Dock så finns det en mörkare sida av honom och även där så går det hem hos mig, Gere fungerar åt alla håll och kanter. Så jeansen fick sitta kvar. Vid sidan av huvudberättandet så finns det möjlighet att ta del av Stephen Moyer och Martin Sheen också. Båda i stabila biroller som tillför det där lilla extra som agenterna behöver. Bollplank helt enkelt.

Anledningen till att jag inte ger The double ett högre betyg än en trea är att det går lite väl fort med allting som ska klämmas in i den här filmen. På 94 minuter ska det vändas på steken fler gånger än man vänder på en stek. Fiktiva spionthrillers brukar ju kunna ha förmågan att förvåna och det är något som The double verkligen har satt i system att göra. Nackdelen med det här är att tiden inte riktigt räcker till. Fördjupningen kring den mystiske ryssen blir en för liten del av filmen, konspirationerna och deras lösning likaså. För mycket tid går åt till att försöka skapa ett band mellan Ben och Paul, och det bandet blir aldrig särskilt starkt det heller. Så med ena handen vispandes sockerkakssmet samtidigt som den andra handen öppnar ugnsluckan så bakar Michael Brandt en sockerkaka som blir mjuk i mitten och bränd i kanterna. Kärnan av filmen är mer än ok, presentationen av den inte riktigt lika härlig.

Så en trea helt klart. The double är en hyfsat kompetent thriller med goda skådespelarinsatser som ger den entusiastiske det som behövs, men inte mycket mer än så.
För den som stör sig på felaktiga undertexter kommer den här utgåvan kännas som en rejäl mardröm då det är riktigt dåligt översatt ibland. Roligast i hela filmen var när “Inget napp” angående en delundersökning olyckligt nog hade blivit “Ingen napp”.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)