The doom generation

Rose McGowans nakna bröst?


Gregg Araki heter regissören och manusförfattaren som i inledningen av The doom generation via en enkel textrad hävdar att det är en heterosexuell film vi ska få se. Möjligen menar han att de snuskerier som “andra sidan” alltid beskylls för har sitt ursprung i den heterosexuella sexualiteten, eller så menar han något helt annat, det kan faktiskt vara så jobbigt att den lilla texten, som sätter sig på näthinnan inte betyder ett endast något. Den kan läsas till oändlighet, precis så som du kan sitta i en evighet och leta efter resultaten från Araki’s uppenbara fascination för billig symbolik.

Tre personer är på roadtrip. Det nyförälskade paret Amy och Jordan (Rose McGowan & James Duval) som av en händelse fått med sig perversiteternas mästare Xavier, eller häftigare benämnd som X. Spelad av den sliskige Johnathon Schaech. Deras gemensamma resa kantas av våld, blod, sperma, onani, homosexualiteter, heterosexualiteter och det mesta däremellan, om det finns något kvar… Gregg Araki suktar efter att chockera sin publik med vanligt nakensex där kvinnan syns i bild och mannen rör sig i skuggorna, för att snabbt klippa av det växande heteroståndet genom att låta någon äta sin egen sperma. Handlingen är framför allt något du kan strunta i att fokusera på och istället ta in konstigheterna som verkligen aldrig avtar mer än för scen och miljöbyten.

Det är roligt att se vad Rose McGowan höll på med när hon var yngre och det är mycket enklare att förstå varför hon idag kan ta sig an vilken roll som helst och utan bekymmer göra det till något intressant. Hon är och var inte en särskilt bra skådespelerska, men hon besitter samma gåva som Christina Ricci, där det är lätt att förföras av deras blickar. I Doom generation har hon ställts emot två män som jag personligen har väldigt svår att relatera till, en sexuellt utsvävande person helt utan hämningar och den mer jobbigt sävliga killen som bara måste ha månljus eller rosblad i sänghalmen för att kunna komma till. Hur de tre interagerar och förändrar varandra är väl filmens egentliga mening – att ingenting är skrivet i sten och att ungdomen är de som förändrar världen, tyvärr tar det Gregg Araki hundra senvägar att försöka berätta något liknande. (Om det nu var det han tänkt sig…)
I dagens filmklimat känns The doom generation lika häftig som vilken dansaerobicsvideo från 90-talet som helst. Den lilla skönhet som finns att hämta finns i sådant som aerobicsvideos sällan bjuder på. Det ostrukturerade filmspråket, det eviga sexandet växlat med våld, gore och diverse aktiviteter som faktiskt är väldigt effektivt och avskräckande. Hållbarhetsdatumet har dock sen länge passerat och eviga referenser till “666” och liknande klyschor framstår som satir idag, även fast jag är rätt övertygad kring att meningen var att det skulle vara häftigt då. (1995)

Den största fördelen med hela filmen är den korta speltiden på 75 minuter som är mer än nog för mig ändå. Flera gånger vände jag bort blicken från tv’n i rent äckel kring det som visades och det är sällan jag gör det. Ändå sträcker jag mig inte till mer än en svag tvåa på betygsskalan, Gregg Araki är duktig, mycket duktig på att chockera och skapa kontrovers – men filmen i sig ger inte mycket mer än höjda ögonbryn och svårglömda minnesbilder. Slutligen bara ett litet tips till alla Rose McGowan-fans… Ni bör redan nu, även om ni inte sett filmen, skicka ett tackbrev till Njutafilms för den här grandiosa McGowan-tuttkavalkaden, för det finns det inte liken till någonstans såvitt jag vet.

INGA KOMMENTARER