The bunny game

What has been seen, cannot be unseen.


En drogberoende och prostituerad (saker hon gör, inte en identitet) kvinna tas tillfånga under fem dagar av en fetischdiggande truckförare som utrustat sig med allsköns attiraljer som kedjor, grismask i läder och videokamera. Hon är helt i hans våld och ingen kan höra hennes desperata skrik efter hjälp. Han tar sig friheter som du förmodligen inte skulle om du hade en naken kvinna i bak på din lastbil (jag anklagar ingen för något) och nu finns det möjlighet för alla att bevittna hur det kan gå till när ett vettvilligt psyke får fritt spelrum att avdunsta sina begär och få utlopp för sexuellt avvikande beteende…

Ja, så kan det ju vara, som jag skriver ovan – men jag vet faktiskt inte vad det är som motiverar Hog, mannen i lastbilen. Han kidnappar en prostituerad kvinna eftersom han förmodligen kommer undan med det, för att sen gå loss på henne på de sjukaste sätt han kan med de begränsade tillgångar han har i sitt flak. Mannens drivande kraft ligger någonstans i hans psykologiska svaghet, han kontrollerar inte sitt ID – undermedvetna (enligt Freud, kolla wikipedia) och måste på något sätt, för att undvika sin egen undergång förgöra något annat eller realisera interna fantasier. Inte nödvändigtvis för sexuell njutning, det kan ju vara vad som helst…

Jag kan väl ta och släppa bomben som kommer få dig att fundera lite då. Främst för dig som tänkt dig att det här kanske vore något att se eftersom du älskar skräckfilm och är redo för något nytt, kanske du läser min recension eftersom du gillar konsten på framsidan av fodralet? För visst är det otroligt inbjudande mörkt?

Den här filmen är på riktigt. (Eller det är i alla fall vad som anges…)

Händelserna som sker i bild har hänt en gång förut och det är väl inte så märkvärdigt kan tyckas, underliga saker filmatiseras hela tiden eller hur? Oftast så är det dock så att den som har upplevt det en gång inte gör det igen i formen av en spelfilm, vilket är fallet den här gången och möjligen den första gången i ett sådant här sammanhang. Offret, skådespelerskan och överlevaren Rodleen Getsic spelar sig själv i filmen om sin egen upplevelse och gör det helt utan att använda specialeffekter. Allt du ser i filmen, våldet, nakenheten, sexet är på riktigt och ett varningens finger höjs automatiskt till alla som känner sig osäkra på om det här är rätt väg att vandra. Förmodligen är det inte det om du inte letar efter att må dåligt, chockeras, eller ta ett steg närmre den hustame sociopaten som många av extremefilmsgillarna ju faktiskt är.

Det intressantaste med Bunny game är händelsen kring brottet, de olika sätten filmen mottas, debatten om det är konst eller ej (som med A serbian film), extramaterialet på dvd’n och spänningen innan filmen kommer igång samt slutligen funderingen kring vad fan har jag gett mig in på när det nästan direkt serveras ocensurerat oralsex. Det gör filmen till en sevärd upplevelse. Själva filmen i sig är jag faktiskt inte så förtjust i om jag ska vara helt ärlig, jag har hemskt svårt att greppa Adam Rehmeier’s form till psyke-funktion i sina klippningar och dödsmetall som musikval kommer aldrig att fungera i en film oavsett hur sjukt, våldsamt eller rent av omänskligt det är. Mot slutet av Bunny game, som eskalerar i både hastighet bild och våldsmässigt så känner jag mig faktiskt (och det här skäms jag lite för) ganska uttråkad, för det blir här precis som det brukar bli i vanliga exploitationfilmer där coverarten är höjdpunkten – det är sällan jag orkar engagera mig en hel film igenom om det inte introduceras något nytt antingen bildmässigt, handlingsmässigt (det här är svårstyrt i den här filmen) eller i lite rundare ordalag ”djupet” av filmen. Oavsett om det är ”på riktigt” eller inte. Bunny game erbjuder inte mycket mer än en repetition som eskalerar i aktivitet och råhet men som aldrig byter bana. Det är som att spela Ice-climber med hockeyhandskar, du kommer hacka sönder samma isblock tills du ledsnar.

Ändå, otroligt välspelat av både Rodleen Getsic (Bunny) och Jeff F. Renfro (Hog) som inte en enda gång tappar sina roller eller gör misstaget i att avslöja att det här faktiskt är gjort under en filminspelning. Bunny game borde vara helt häpnandsväckande otroligt fantastisk men blir för mig (på grund av Rehmeiers stil) en rätt distansierad sak där jag aldrig förstår mig på varken Hog’s sökande efter någon form av njutning eller ens Bunny’s förtvivlan och det trots att den visas rakt framför mina ögon. Har du större tolerans än mig för framtidens (jag hoppas inte) extremefilm så kommer du definitvt att gilla det här, det gäller bara att förstå att det är en utmaning och inte en film som man käkar popcorn till.

Bunny game hade kunnat vara världens bästa film men blir bara ytterligare en provokativ skapelse som kommer ses för det som finns i bild, inte det som ligger bakom. Därför bara en trea i betyg.

INGA KOMMENTARER