The Babysitters DVD

Unga tjejer som prostituerar sig. Någon intresserad?


Shirley är blott sjutton fyllda när hon drar igång sin första lilla nya firma. Inte helt oväntat så skippar hon F-skattsedel och namnregistrering hos bolagsverket, det är hyschhysch, för hon ger sig in i sexbranschen.

Ena foten i vuxenlivet, tentorna haglar och det är dags att söka vidare till college. Den andra foten i flickrummet där 20-dollarssedlarna göms under sängmadrassen. Shirley kom av en händelse in i sexbranschen när en av hennes barnvaktarklienter förfört henne och sen ”dricksat” en massa extra sedlar. Hon såg en möjlighet att tjäna pengar, med lite företagsamhet och en massa lättfotade vänner hade hon startat ”The babysitters”. Med visitkort och allt.

Men precis som att allt gräs framför villorna måste klippas, så måste också problemen strömma in i den här filmen. Annars blir det ju inget roligt. Konkurrens, droger, missnöje och familjer är bara några av de hinder som Shirley måste övervinna för att forsätta dra in stålarna.

Helt plötsligt är det männen som ordnar med barnvakterna och tar ansvar för sina barn, de önskar sig unga, storbystade tjejer som först kan ta hand om barnen, sen ta hand om papporna. Det är en underlig och osannolik handling som aldrig engagerar sig varken i komedigenren eller tar något av det sociala ansvar som filmaren David Ross hörts tala om. Babysitters är en anledning för Ross, (som efter ”Babysitters” försvann ur filmhistorien som ett höstlöv) att dregla över unga flickor som utmanas att posera för filmens potentiella publik, män, killar och smygtittande pojkar.

Filmens berättartid är helt ur världen och utspelar sig som en återblick från den nästan sista scenen, med ibland en liten förklaring av berättarrösten Shirley. Babysitter är inte en dålig collegefilm, men det är en dålig allvarlig collegefilm. Hade den här filmen handlat om läppglans och handväskor, möjligen någon krona på någon skolbal så hade det varit en helt normal på-väg-att-växa-upp-till-collegerulle men inget av det här finns med. Istället har vi en mängd sexhungriga män som bedrar sina fruar och använder sina barn som alibi för att ligga med tonåriga tjejer som enligt vad tidens lagar i filmen föreslår inte gör något annat än att ligga på rygg med antingen en femåring eller en fyrtio-femåring ovanpå.

Babysitters har för många brister rent logiskt, det vi betraktar tycks flyta i någon typ av mellanrymd utan tidsbegrepp som inte är svårt att förstå, men svårt att tro på. Det finns inga föräldrar, ingen som funderar på vad deras döttrar gör ute, var dom får alla nya dyra grejer ifrån och så vidare. David Ross kanske ville visa det sociala förfallet, det bristande familjeidealet i USA, men varför utesluter han alla ur filmen då? Förutom kunder och tjejerna så är det ytterst tomt i bilden. Shirleys päron syns ibland till en början, men skulle lika gärna kunnat lega i en fruktskål istället för att stå ivägen när hon ska ut och jobba.

Men även om jag bortser från den förra paragrafen så lyckas jag inte hitta mer än två eller max tre halvintressanta och något så utmanande scener. Det är gott om unga friska bröst och vågade kurvaturer mot äldre mäns skrev, hissmusik och naturligt våta tröjor står för behållningen, men för mig räcker det inte för att varken anse filmen som utmanande eller banbrytande. Hade den varit tio år äldre och inte inspelad i närheten av Detroit utan istället i Maine eller Vermont som är mer gammeldagsa platser så hade det nog fungerat bättre. Om Ross tagit tillvara på det det vill säga. Nu förblir Shirley och hennes vänner anonyma unga tjejer som tjänar pengar på prostitution ena dagen och går i skolan andra, konsekvenser finns det inga, inte heller någon som bryr sig om dem, så varför skulle vi?

Babysitters följer den berättarform som på slutet måste leverera en ordentlig överaskning eller gå under för alltid och det är det enda som lyckas i Babysitters, utan den sista slutklämmen hade vi aldrig fått se den här filmen i Sverige, och jag måste erkänna att jag tyckte om den kritik som framförs under de sista tio minutrarna av filmen, det räddar inte helheten men lämnar ett bättre intryck än resterande 76 minuter åstadkommit.

Cynthia Nixon gör den mest trovärdiga rollen som kvinnan John Leguizamo bedrar med Katherine Waterston (Shirley) men hennes passiva beteende är förgrymmande att se. Det saknas verklighetsförankring i nästan varje scen i David Ross’s Babysitters. Tyvärr. Det här hade ju kunnat vara en riktigt degraderande, intresserande, drivande film med sexualiteten som vapen. Ross tar det inte tillräckligt långt, han vill göra en kommersiellt gångbar film samtidigt som han vill utmana sin publik att tänka själva. Tyvärr (igen tyvärr) berättar han allt vi behöver veta med både händelser i bild, berättarröst och uppenbara planteringar kring vad som händer. Han ger inte en möjlighet att skapa eller fundera själv, utan det är som det är och så är det med det.

En överaskning mot slutet som är smart inskriven, men förutom det en tråkig men ändå välspelad film, speciellt som sagt Cynthia Nixon men också Katherine Waterson som nästan var lite för involverad i sin roll som Shirley tolkat av den 7-minuters bakom-film som följer med som extramaterial. Babysitters är en under medel inspelning med ett lockande fodral och en spännande handling, den faller på David Ross’s oförmåga att göra en ordentlig film och blir ett halvt upprullat långfinger bakom ryggen på skolans rektor. Fegt och ofärdigt.

INGA KOMMENTARER