Hem Recensioner Thriller The baby

The baby

The baby (1973)

Sugen på lite bizarr sjuttiotalsfilm?


Det var jag, efter en trevlig familjestund där vi håvat i oss våfflor med grädde och sylt så tänkte jag att det var dags att titta igenom den här knepiga rullen från 1973. Och det trevliga våffelracet som jag precis upplevt byttes ut mot en H.C Andersen-mörk saga om en familj som inte riktigt fungerar som alla andra.

Ted Post som regisserat både Chuck Norris och Clint Eastwood i ”Good guys wear black” (recension kommer) och ”Hang ‘em high” gjorde möjligen ett av sina sämre karriärssteg när han tackade ja till att förverkliga Abe Polsky’s manus till ”The baby”, ett vridet familjeporträtt som inte efterföljts av något särskilt vettigt inom filmvärlden från endera ansvarig.

Filmen utspelar sig i Usa där kvinnorna i familjen Wadsworth, bestående av den stränga modern (Ruth Roman) och de två vuxna döttrarna från olika fädrer Germaine och Alba (Marianna Hill och Susanne Zenor) tar hand om den ”minsta” familjemedlemmen som inte belönats med något namn utan helt enkelt kallas för ”Baby”. En familj som inte följer kärnmodellen men för det ändå hade kunnat vara helt normal, tre kvinnor som tar hand om sin son respektive lillebror. Inte så märkligt. Men riktigt så enkelt är det inte.

Baby (David Mooney) är nämligen en vuxen man i 35-årsåldern med ett intellekt som en ettåring. Han kan inte stå för egen maskin, har inget språk förutom att han gnäller, skriker och säger ”Ma-ma” när han är som allra räddast. Familjen hävdar att inget kan göras åt Baby’s tillstånd, att det är psykosomatiskt eller ett handikapp – medan deras nyutsedda socialarbetare (ja, socialmyndigheten vet om att Baby finns) bestämt vägrar tro på dem. Hon menar att det inte handlar om något annat än en sadistisk uppfostran där han hindrats från att växa upp mentalt som ligger bakom. Hon nästlar sig således in i familjen för att undersöka om det går att förändra något – men motiven är inte alltid idealistiskt enkelspåriga och härligt positiva, det kommer ni som ser den här filmen bli varse. Ett listigt avslut kommer avrunda en redan innan störande film och precis nu som det måste varit 1973 så är det säkert en eller ett par munnar i soffan som gapas stora i förundran.

I väntan på releasen av ”Dogtooth”, som skapat rubriker här i Sverige så är ”The baby” en väl värdig uppvärmning med ett liknande tema. Inte lika snyggt filmad som sin grekiska efterföljare och inte lika utstuderat märklig heller. Ändå ett intressant experiment i social makt med sadism och trasiga familjeförhållanden som riktlinjer. Manuset är långt ifrån vattentätt rent realistiskt sett, vilket Dogtooth istället bemästrar genom total isolering. I ”The baby” fungerar den dysfunktionella familjen normalt mot omvärlden, där alla gått på deras vita lögn om Baby’s handikapp. Detta känns knappast troligt och går hand i hand med flera andra vansinnigheter som antingen kommer få dig att stänga av och ångra att du införskaffat filmen – eller öka intresset för det experiment i provokation som denna film helst bör insupas som.

”The baby”’s fördel ligger i det konstiga temat och det otroliga som bevittnas. De mest otrevliga bitarna där incest, amning och bestraffning av den lille behandlas rör om det i magen på mig och skapar en redig olustkänsla kring hela filmens existens. Det tolkar jag som ett gott tecken, en film som varje gång skulle kunna diskuteras med andra som sett den eller funderat kring ämnet. Föräldrar har total makt över sina barn och kan således styra deras uppfostran utanför eller innanför den socialt accepterade normen. I ”The baby” ser vi ett gott exempel, smockfull av kritik gentemot det sociala skyddsnätet i USA, med ett väldigt extremt exempel på hur det kan gå till (förmodligen inte dock). Surrealistiskt tänkt, obehagligt och på sjuttiotalsmaner välspelat och trevligt luddig funkisbild, utan att mena på att Severin’s utgåva vore sämre än någon annans.

För dig som söker dig utanför dagens mainstream och tycker att det saknas något på den svenska marknaden så är det här möjligen rätt väg att vandra, det är lite jobb att få tag i filmen men det kan det vara värt. Vill du köra ett maraton med liknande filmer tror jag att bästa vägen vore att gå genom ”A day in the death of Joe Egg”, sedan ”The baby” och sist ”Dogtooth”, rangordningen baserad lite på stämningarna i filmen. Väljer du att göra resan så ses vi på botten, där sitter jag och tittar på intervjun med Ted Post och David Mooney från extramaterialet från den här dvd’n, samtidigt som jag funderar på varför jag letat upplevelser i det morbida och bisarra.