Telstar

Telstar

Telstar

Möt mannen som nobbade Beatles.


Joe Meek är nog inte den första man tänker på om man fantiserar kring sextiotalets revolter och musikaliska utveckling. Trots att han hade så stor inverkan på den kultur och tidsanda som fortfarande glorifieras av alla som inte var där. Men han fanns där och han gjorde så mycket väsen kring sig han bara kunde.

Ovanför en väskaffär satte han upp en inspelningsstudio som var uppdelad på flera rum där doasången spelades in på toaletten, violinerna i en städskrubb och bandet stog i ett trångt pojkrum. Meek satt i rummet bredvid och vred på reglage och spakar som inte liknar något jag sett i en studio någonsin och på det här viset lyckades han tillsammans med kompositören Geoff Goddard sätta ihop flera populära listettor som hördes av miljoner ivriga och mottagliga lyssnare. De var de första att som engelsmän med bandet Tornadoes toppa den amerikanska listan, allt från lägenheten ovanför väskaffären.

Joe Meek var mannen som kastade Beatles demo i sopkorgen och kallade Liverpoolmusiken för en fluga, han kunde ju inte veta… Han tyckte om att skrika, hota och kasta föremål. Till Major Banks (Kevin Spacey) förtret, det var han som betalade kalaset som enda finansiär. Meek visade ingen hänsyn och envisades med att överrösa en av sina sämsta talanger Heinz med gåvor, fotograferingar och en båt (inte ens Adam Faith hade en båt) i ett rus av missriktad kärlek som skulle kosta skjortan, skorna och slipsen.

Omgiven av girigbukar till affärsmän, väldigt talangfulla musiker vars tålamod utmanades av Meek’s ombytlighet och utrustning som i filmen ser ut att kunna explodera när som helst är det ett under att han lyckades så bra som han gjorde. Det fanns nog ingen som liknade Joe Meek och hans arbetssätt – och det var nog därför han inte övergavs, han visste vad han gjorde – han var bara inte riktigt säker på hur han skulle göra det.

Joe Meek var en drömmare med visioner bortom satelliten Telstar som han döpte sin största hit efter. Missförstådd levde han sina sista sex år i ett rus av en illusion där han var den yttersta kreativa kraften i universum. Men efter ett par, tre, fyra, fem snedsteg så började branschen och musikerna vända sig emot honom. Frågan blev om det fanns tillräckligt med kreativitet i Meek för att överleva i en hård bransch som var på väg att förändras monumentalt. Beatles och rocken var på väg in – Elvisinspirationen började sina.

Filmen om Joe Meek från 2008 har nu för tre dagar sen haft dvd-premiär i Sverige och det är med stort nöje som jag sett igenom filmen två gånger. En film som först fungerar lite som en pjäs i allra högsta möjliga tempo där band, producenter, stjärnor och kompositörer introduceras i en rasande fart. Det är hackigt och hoppigt berättat och tar stora delar av Meeks första år i handlingen och behandlar dem tillräckligt mycket för att man ska hänga med, men inte något speciellt fördjupande.

I andra akten så börjar filmen sakta ned, dialogen tas på större allvar och stämningen förändras både i bildspråket som i inspelningsstudion. Mot mörkare tider men med lite luftigare och lättare inslag för att inte göra en alltför snabb förändring. Det fortsätter på samma stig mot slutet, precis som det gjorde för Joe Meek i verkligheten och det syns på alla sätt och vis att det inte går hundra procent. Ändå är det för mig som aldrig hört talas om Meek innan den här filmen helt omöjligt att förutspå vad domen för sex års ständigt arbete och kreativt pumpande kommer bli.

Con O’Neill är Somersetgrabben som förverkligar Joe Meek och jag tycker att han lyckas föra fram en personlighet på ett mycket trovärdigt sätt. Helt utan gränser agerar han både fysiskt och psykologiskt starkt, backad av en rolig Kevin Spacey med en utmärkt engelsk accent och en uppsjö biroller som också de tillför främst många roliga replikskiften både internt och med Joe Meek. I historien om producenten får vi också lära känna personer som en ung Ritchie Blackmore som senare blev gitarrlegend i Deep Purple, en av Jimi Hendrix senare bandtrummisar och många fler färgstarka personer. Ingen lika stark i färgen som Meek själv dock.

Telstar är en trevlig upplevelse som känns lite för kort trots nästan två timmar. Till en början lite hackigt berättad med flera halvfelande vändningar där det verkligen märks att det saknas detaljer men det vänder ju senare. Skådespelet är galant utfört från alla, tvivelaktigt godkänt för rollen Heinz (JJ Feild) som inte riktigt tar sin sexuella ambivalens till den punkt som behövs. I extramaterialet finns det med en alternativ öppningsscen som jag gärna hade sett istället för den som nu var – samt ett antal borttagna scener och en bakom kameran, helt ok.

Musiken faller inte mig i smaken direkt men för dem som diggar lite rockabilly, pop och väldigt mycket ofärdiga arbeten som förfinas under filmens gång så blir det nog en upplevelse. Ljudet som för fram musiken är det inga fel på och det fyller rummet mer än gärna så fort det trummisen knackat in takten med sina trumpinnar. Bildmässigt är det inte mästerligt men dugligt för filmen som inte ställer särskilt höga krav förutom en förändring i ljus. Annars kring det tekniska så vill jag gärna klaga på en bedrövligt dålig översättning där Februari förvandlas till April och engelskans ”Riveting” översätts till ”jobbigt” istället för lite mer passande ”fängslande” eller ”intressant”. Översättningen Februari till April irriterar mig mest då den inverkar på en av filmens parallelldragningar mellan Buddy Holly och Joe Meeks, annars hade jag kunnat glömma den, nu kände jag mig tvungen att vagga ett finger sidleds i luften.

En helt ok film om ett väldigt annorlunda liv, jag lärde känna en Joe Meek, hur sann han var mot originalet kan jag inte besvara, men en mycket intressant människa hur som helst. Filmen är klart värd att se, speciellt för de inbitna sextiotalsälskarna som förmodligen kommer få ut mer av den än jag fick.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)