3x Carl Johan de Geer & Håkan Alexandersson / Tårtan

Tre klantiga sjömän sadlar om till konditorbranschen!


Det här är en del-recension av boxen 3X Carl Johan De Geer & Håkan Alexandersson i vilken denna serie finns med.

Som en del av en stor grön box dedikerad till Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson finns Tårtan återigen på dvd. Serien som följdes upp av “Doktor Krall” och senare “Detektiven Kant” och skulle dela avlånga landet Sverige i två läger, precis som liknande svenska gamla barn/ungdomsprogram – till exempel Staffan Westerbergs inompsykologiska resa i “Vilse i pannkakan“…

Det handlar om tre sjömän som stiger iland med ett sötsug som tar dem till Ellens bageri. Innan de ens hunnit köpa en bakelse (men hunnit riva halva stället) så har förestånderskan förklarat att hon är less på branschen och skänker därför bort bageriet till de tre förvånade men mycket glada sjömännen.

Så snabbt och enkelt gick det alltså till när de tre klantskallarna som också är sjömän och bröder Janos, Frasse och Hilding blev konditorer, med ett bra recept på tårta och en glödande vilja att skapa vid bakbordet jobbar de på efter sitt nya kall – med arbetssätt som förmodligen fått hälsovårdsmyndigheten att svälja kväljningarna sen 1972.

Ett fyrtio år gammalt tv-program där tårtmakeri och andra tokigheter står i centrum alltså. Bland annat så får vi uppleva en lösnäsa med av rang (med tillhörande glasögon), ett evigt tappande av mjöl från höga hyllplan, kurragömma i jäs-skåpet, en apa som heter Saba som visar sig vara en rackare på att göra banantårta och ytterligare på banantema (som finns i den första halvan av serien nästan) så blir det banankrig, bananskalstårta och många fler upptåg – allt medans kunderna väntar i entrén, alltsomoftast förgäves.

Krister Broberg, Jan Lööf och Mats G Bengtsson heter de tre brödernas skådespelare och jag kan tänka mig att de hade många roliga stunder när det här spelades in. Det tycks fritt improviserat med en rullande kamera som följer utan många klipp. Långa tagningar bakom disken på bageriet och snabbare editering på framsidan. Karaktärerna är färgfulla i det svartvita landskapet och det är minst lika roligt att upptäcka nya fåniga personligheter när avsnitten rullar förbi som det är att upptäcka att apan Saba har arbetshandskar på fötterna för att skapa illusionen av långa tår.

Jag kan inte påstå att jag njöt av Tårtans spretiga format alltför mycket även om det är intressant att gå bakåt i den svenska tv-historien och uppleva något nytt. Jag hade ingen gammal relation med serien och jag tror att jag missar poängen lite på grund av det, eftersom jag aldrig förstått vad som är så roligt med ett accentuerat uttal av ”Teowtan” (Tårtan) och en gigantisk lösnäsa som alltid verkar täckt med mjöl. Men jag vet att många har citerat det här i tretti – fyrtio år och för dem så måste ju det här vara guld värt. Så länge inte hypen överträffar det faktiska materialet – vilket jag tror det handlar om i många fall.

Tårtan är en mysig serie med tre stycken överdrivna Mr. Bean-karaktärer med glimten i ögat i huvudrollerna. Det blir aldrig tråkigt att titta men det som visas är inte av något större intresse heller. Jag trycker fram nästa avsnitt för jag vill se vad som ska ske och vad de ska ta sig för härnäst, och oftast så (inte alltid) lever det aldrig upp till mycket mer än ett upprepande av givna succéskämt som pruttar, mjöltappning (väldigt mycket av det) och överdrivet skådespeleri.

Berättarformen är det mest intressanta, som jag nämnde så är det långa tagningar, ibland väldigt långa och det är alltid roligt att titta på, det ställer höga krav på både filmare och skådespelare, som i till exempel ”Cityakuten” där samma typ av metod används men många år senare. Skapandet av serien är väldigt intressant, serien i sig kommer jag nog inte att titta på igen – men nu har jag ju i alla fall upplevt och förstått varför ”Teowtan” citerats så länge och det är jag mycket glad för.

INGA KOMMENTARER