Tales from the crypt: Demon knight

Så underbart nostalgiskt.


När jag var liten var jag livrädd för det halvruttna skelettet i Tales from the crypt, kanske var det rösten som gjorde det, Jon Kassir’s ekande skratt, eller så var det för att jag var alldeles för ung och oskyldig för att titta på halvruttna lik som kan prata och presentera program jag inte ens vågade titta på med händerna framför ögonen. Tales from the crypt skrämde upp mig rejält och därför är det en underbar nostalgitripp nu när Njutafilms släppt den första filmen sprungen ur tv-serien på dvd.

I Demon knight introduceras vi utan att hinna hämta andan och hamnar direkt i händelsernas centrum. Brayker (William Sadler) är på flykt, han har en av sju väldigt viktiga nycklar i sin ägo och efter sig har han en ondsint Samlare (Billy Zane). Samlarnas uppgift är att hitta alla nycklar för att ställa till med ett rent helvete på jorden. Bokstavligt talat. Braykers uppgift, som en av de “utvalda”, är att inte låta Samlarna få tag i den sista nyckeln.

I en stunds timeout från den våldsamma katt-och-råtta leken checkar Brayker in på Irene’s (CCH Pounder) flummiga New Mexico-motell där Jeryline (Jada Pinket Smith) jobbar för att naivt nog tro att han kanske kan vila upp sig en aning. Men det dröjer såklart inte länge innan Samlaren står på tröskeln och bankar på dörren. Brayker förvandlar motellet till ett spontant Fort Knox för att hålla Samlaren ute – men hjälp från underjorden är på väg och kampen om den sista nyckeln och människans framtid blir en riktigt knivig en!

Gore, skräck och oförutsebara vansinnigheter präglar Demon knight, en humoristisk skräckfilm med ett ben på jorden och det andra, avkapat på åtta ställen och spritt i rymden. Allting är, för att låna ett uttryck från engelskan over-the-top och det är härligt att se. Jag minns inte att Tales of the crypt generellt sett var såhär skamlöst naket, ordvitsande och motbjudande grafiskt men inte gnäller jag för det! Faktiskt så önskar jag att fler filmmakare idag tittade tillbaka på hur det var förr, det saknas mycket av den här varan i dagens liknande filmer. Våldet och det mörka har tagit över det som här presenteras med en stor del humor och riktigt utsvängda karaktärer.

Kanske hjälper det till att vi i Demon knight får sätta oss i tidsmaskinen och se yngre versioner av personligheter som Jada Pinkett Smith, senare gift med Will Smith och mest känd för det men även sedd i Matrix, Menace to society och hörd i Madagascar, Billy Zane…, old-timers som Dick Miller (mycket b-filmer) och William Sadler, en man som setts i mycket men aldrig stått ut tillräckligt. Det hjälper såklart att skådespelarna har lite att erbjuda och det märks att Demon knight på sin tid var en satsning på något nytt, en spinoff från serien som inte riktigt blev det “pengarna” hade hoppats på.

Några stycken filmer blev det i alla fall och Demon knight är den perfekta inledningen. Jag gillar blodslaskandet, de snaskiga demonerna, presentatören som tar mig tillbaka till mardrömmarna jag hade som barn, alla tokiga ideer och det väldigt groteska men riktigt snygga och äckliga arbetet som gjorts på varelser av alla dess slag. Demon knight är en helkul film som lämpar sig till alla som gillar skräck/gore/komedi. En tarvlig handling med förutsägbara händelser men ändå fullt ut underhållande.

Jag trodde det inte när jag fick hem filmen men Tales from the crypt: Demon Knight fungerar fortfarande, den skrämmer inte upp mig utan håller mig istället underhållen på ett helt annat sätt – så en riktigt stark trea som snuddar på en fyra blir det på betygsskalan. Se det här om du såg Tales from the crypt när du var yngre, eller om du gillar skräckfilm med glimten i ögat. Jag har svårt att tänka mig att någon kan bli besviken med det här i tv-rutan, skön omväxling från alla superseriösa (med vissa undantag, se t.ex En snubbe som mördar folk) skräckfilmer som mest skapar gäspningar än en engagerad publik.

Recension av nästa del i serien kan du läsa här.

INGA KOMMENTARER