Svenska klassiker: Swedenhielms DVD

Samma föreställning i tre tappningar.


Familjen Swedenhielm bor och lever tillsammans i en stor lägenhet på Södermalm. Året är 1928 och det är snart dags för nobelpristagaren i fysik att koras. Fadern Rolf, Ingenjör Swedenhielm Senior är en av de ryktade kandidaterna, men utfallet ser inte ljust ut. En vinst skulle dock vara räddningen som räddar familjens heder, ett begrepp som de verkligen värnar om och som, sen släktens begynnelse alltid tagits på allra största allvar.

Men det är inte bara hedern som behöver räddas. För ockraren Eriksson står en dag i dörren och förklarar att han har skuldbrev som han vill byta mot kontanter, och några av skuldbreven tycks vara rätt så slarviga förfalskningar signerade Rolf Swedenhielm. Bitterheten sprider sig i den vanligtis så muntra familjens lägenhet, och väldigt få leenden kryper fram tills vi får reda på vem det är som ligger bakom förfalskningarna och om Swedenhielms heder och ekonomi kommer räddas av den Kungliga vetenskapsakademin. Allt det, och mycket mer – tre gånger om, då Swedenhielms från 1961, 1980 och 2003 släpps i en samlingsbox som verkligen var oväntat trevlig att titta på.

Först, i kronologisk ordning så börjar vi med versionen från 1961 som ska sägas inte är den första filmatiseringen utan den andra i ordningen efter Gustaf Molander’s Swedenhielms från 1935. Det är svartvitt och korrekt inspelat, faktiskt väldigt välfilmat och mer övergripande i bilderna än båda de senare versionerna. Fylld av oerhört detaljerade dialoger där det ibland var svårt att uppfatta skämten på grund av de långa meningarna, och när skämten väl föll på plats så erbjöd de mysleenden på sin höjd – vilket jag uppfattade som dess mening. Bäst av alla skådespelare i den här 60-talsversionen är Margareta Krook som fått äran att spela husan och mostern Marta Boman, klockrent sur men med en oförglömlig glimt i ögonvrån, ett resultat som varken Sif Ruud (1980) eller Harriet Andersson (2003) lyckades upprepa. Värt att nämna är att John Elfström (kanske mer känd som Åsa Nisse?) antog rollen som ockraren Eriksson och gjorde det utan att varken snubbla eller somna på soffan.

1980 så byttes en gigant mot en annan i rollen som fadern Rolf, då Jarl Kulle tog över efter Edwin Adolphson. Sönerna fick även de nya skådespelare (såklart) och Lars Lind, som spelat militärsonen Bo mycket väl fick ersättning av den mindre synliga Peder Falk. Medan Claes Thelander byttes mot Lars Humble, ingen av dem med något större väsen omkring sig. Dottern Julia spelades här av Anita Wall och blev oturligt nog för henne den allra svagaste länken i den version av Swedenhielms som jag tyckte allra bäst om.

För med Henrik Dyfvermans manusbearbetning av Hjalmar Bergman’s original och Hans Dahlin’s regi så hittade man en balans mellan det detaljerade, det komiska, dramatiska och de olika klasserna. Swedenhielms handlar ju om en överklassfamilj med stora föreställningar om sin egna förträfflighet och det är svårt att få det folkligt och mottagligt för många, i den här versionen tyckte jag verkligen om varenda person, det kändes inte orättfärdigt att deras rättvisa skulle skipas trots att det mesta berodde på självförvållat slarv. Vilket jag kände var rätt irriterande både i 1961 och 2003. Även skådespeleriet och Jarl Kulle’s personifiering av fadern Rolf speciellt var underbart att se. Under en väldigt lång scen när han samtalar med ockraren Eriksson inger han en stor respekt (likaså gör Eriksson) och det är en kamp mellan giganter som visas. En stående ovation för den scenen speciellt, den allra bästa scenen ur alla tre filmerna, som givetvis inte blivit lika god utan Eriksson, i den här versionen spelad fantastiskt bra av Börje Ahlstedt.

I den senaste och i den här boxen sista filmatiseringen så har Niklas Rådström och Baker Karim tagit sig an utmaningen. Till hjälp anlitas Sven-Bertil Taube som fadern, Harriet Andersson som husan, Cecilia Frode (som är perfekt för sin roll) som dottern Julia samt Gustaf Skarsgård och Niklas Hjulström som Bo och Rolf Junior. Eriksson anammas av helt fel person i Brasse Brännström, och inget ont om honom personligen men rollen borde ha gått till någon med en mer vuxen utstrålning. Kanske är det på grund av hans tidigare arbete jag tänker så, men oavsett så föll han mellan brädorna och blev mer eller mindre överkörd i samma scen som jag pratade så varmt om mellan Fadern och Eriksson nyss. Faktiskt så är inte Brasse Brännström den enda som blir överkörd i Niklas Rådströms manusbearbetning och/eller Baker Karim’s regi. Det saknas väldigt mycket repliker, mycket är omskrivet i onödan, flyttat, omformat och inte alls lika naturligt, det går alldeles för fort fram hela tiden och detta trots längre speltid än versionen från 1980 som känns helt rätt balanserad.

Det verkar som om att Karim fokuserat mer på att ha dagsljus i bakgrunden än att berätta komedin om Swedenhielms och det här blir mer av en besvikelse än den förträffliga avslutningen jag hade hoppats på. Rollerna som kändes naturliga i versionen från 1980 känns här otympliga och ingenting vill riktigt fungera. Och som jag nämnde tidigare så var inte Brännström riktigt rätt val för karaktären Eriksson, det tycker jag även gäller Gustaf Skarsgård som Bo – som verkligen förvirrar 1928 med 2000-tal, där ingenting han varken säger eller gör verkar naturligt. Var det här ett planerat drag att modernisera så förstår jag inte vitsen med det och kommer aldrig att göra heller förmodligen.

Jag har med avsikt glömt en Joker i leken som dyker upp och stör ett par gånger per film. En uppåtsiktande reporter från Dagbladet vid namn Pedersen. Den här filuren stör och hoppas på sitt genombrott några gånger och faktiskt så gillar jag honom bäst i nästan alla filmerna. Först av Sven Lindberg, som är helt fenomenal i att leverera repliker. Sen lite mer osäkert av Björn Gustavson (Dynamit-Harry bland andra) och till slut nyskapt av Hugo Emretsson vars tolkning av reportern var en av de få goda saker jag minns från versionen 2003. Jag väntade varje gång efter att ha sett honom i första versionen och blev faktiskt aldrig besviken, en riktigt trevlig biroll helt enkelt.

Sammanfattningsvis då… Det är alldeles precis över fem timmar Swedenhielms vilket jag trodde kunde ta knäcken på de flesta. Till en början var jag skeptisk men berättelsen och den torra humorn drog in mig och sen gick det inte att sluta titta. Filmerna i sig är helt olika varandra, skapta med olika visioner efter samma historia, så det är svårt att avgöra vilken som är bäst, om det ens går.

Men subjektivt så skulle jag rekommendera versionen från 1980 om du bara ska se en. Men det är min åsikt. Möjligen tycker du om den lite modernare tappning, mer närgånget filmat (2003) eller den klassiska och mer teatraliska (1961) bättre. Har du sett dem och har en åsikt, lämna gärna en kommentar vilken version du tycker var den allra bästa!

INGA KOMMENTARER