Hitchcock's Suspicion

Hitchcock har bråttom till mysteriet i sin misstankesthriller.


Cary Grant och Joan Fontaine axlar de bärande rollerna i Alfred Hitchcock’s Suspicion, en film där misstankarna allena räcker för att få till både dramatik och spänning.

Johnnie vurmar för generalsdottern Lina McLaidlaw och lyckas trots lättsamt motstånd vinna hennes hjärta, för att snart stå på altaret som make och maka. Paret lever lyckligt en tid, men Johnnies upprepade vita lögner skapar osäkerhet hos Lina och hon kan inte ignorera det. Influerad av detektivromaner och sin vilda fantasi skapar hon möjliga scenarion till varför Johnnie ljuger, i vilka detaljer i hemmet, allt Johnnie säger och gör passar in. Rädslan att hennes man alltid levt ett dubbelliv och att hennes roll inte är mer värt än en bonde är på ett schackbräde gör hennes liv till ett spekulativt kaos, men hon håller minen – i hopp om att slutligen få reda på vem det egentligen är som sover bredvid henne på natten.

Suspicion DVDHitchock, spänningens mästare och evigt hyllad lyckas i Suspicion med det stora konststycket att locka fram spekulationerna som det allra värdefullaste. Genom att hålla publiken på samma avstånd från Johnnie som Lina sprider sig hennes paranoia i rummet och infekterar lika mycket som i filmen. Det finns inga omöjligheter och Linas ideér om sin man känns nära sanningen, men aldrig så pass att det går att måla upp en större bild. Det finns alltid någonting att fundera kring man hålls konstant på helspänn. Tänk om hon har rätt? Eller nästan lika illa, tänk om hon har fel?

Styrkan med Suspicion ligger i det dolda hotet som Hitchcock alltid gillade men det skadar ju inte att Joan Fontaine verkligen lyser i rollen som Lina. Hennes dramatiska sätt att svimma av som en italiensk diva, nervositeten runt makens vänner under en middag då det diskuteras arsenik, eller sättet hon är tjejen i huset bredvid under hela filmen, trots att hennes världsvana sträcker sig långt längre än de flestas är enorm. Cary Grant gör inte filmen några otjänster han heller utan vänder på sin roll om och om igen. Han går utan problem från lättsam till lättirriterad, från affärsman till bortskämd playboy och det är lika svårt att greppa honom som det är att greppa hans motiv till äktenskapet. Han passar lika bra i alla moment. I en av de mer betydande birollerna syns också Nigel Bruce, lite av en komisk avlastning och lik en karaktär som jag tror många känner igen från 40-talets Sherlock Holmes-filmer. (Dr. Watson.)

Men trots att Suspicion erbjuder härligt skådespel, vackra miljöer som jag inte nämnt men som finns där och en riktigt välkomponerad och spännande andra hälft så räcker det inte helt och hållet. Inledningsvis verkar Hitchcock ha haft bråttom att stöka förbi mycket för att snabbt ta oss fram till dess att Linas misstankar inleds, där spänningen kommer igång. Klippningen är ofta störande abrupt och att Lina faller för Johnnie är också väldigt svårsmält, då han ligger på gränsen till trakasserier mer än klassiskt vurmande. För thrillerdelens skull såklart förbisebart och även hjälpligt för att förklara Linas senare beteende, men det påminner inte om Hitchcocks mest erkända filmer där det inte finns mycket att klaga på och speciellt inte i liknande detaljer.

Stort plus på utgåvan från Studio S är att filmen också finns med i färg. (Originalet är svartvitt och har bäst bildkvalité även om det inte går att utröna Hitchcocks ansikte i hans stående inhopp, jag blev tvungen att googla för att hitta honom.) Färgläggningen är häftig men ibland blir det väldigt rörigt i bild på grund av det, lite som 3D-film utan glasögon. Jag rekommenderar alltså att se den svartvita versionen först om du inte sett filmen förut. Förutom den färglagda versionen så består extramaterialet av bildgallerier (från inspelningen och posters) samt trailers för lite andra filmer och det är väl inte fy skam det heller. Bilderna från inspelningen är speciellt fina att titta igenom.

Det är små detaljer över en enorm helhet som gör att jag inte ger Suspicion en klockren femma. Men för den som lätt fastnar framför en gedigen pskykologisk thriller så är det här en guldfilm precis som Hitchcocks brukar vara. En stark fyra, stark eftersom det finns en färglagd version av filmen med, det gillade jag extra mycket.

INGA KOMMENTARER